Nu har det varit fint så länge att minnet av dåligt väder håller på att dunsta. Till hösten, sade en vän. Vi andra avbröt och skrattade. Kommer det någonsin att bli höst.
Slottet, Gamla stan, Slussen och Söder på styrbords sida. Chapman, Skeppsholmen och Kastellholmen till babords. Djurgårdsfärjan slinker in mot Liljevalchs och Grönan. Grönskan på Djurgården breder ut sig. Passerar Liljevalchs med Lars Lerin utställning och Waldemarsudde med Sigrid Hjertén. Var där för några dagar sedan när det var konst på agendan. Nu är det natur och litteratur.
”Somrarnas ansikten” är den passande titeln på ett urval texter av Sven Barthel. Under många år var han konstkritiker och kulturredaktör på Dagens Nyheter. Få minns. Hans skildringar från Stockholms skärgård borde aldrig falla i glömska.
De stora villorna på Djurgården ligger inbäddade i det gröna. Här börjar skärgården tänker jag när vi passerar Thielska. Fjärden glittrar i gråblått. In till Hasseluddens brygga och sedan Gåshaga, Grinda, Sollenkroka, Stavsudda, Södermöja och så många bryggor till att det inte går att minnas alla.
Jag stiger av i Berg på Möja. Planen är att sitta och titta, men landsvägen lockar och när jag väl börjat gå fortsätter jag hela vägen till Långvik. Dit är det fem kilometer och så kan jag förstås inte låta bli att vika av när jag ser namn som lockar. I Löka sitter jag på en klippa och läser Sven Barthel och påminns om att det funnits andra somrar med regnlängtan: ”det är en förlossning när regnet äntligen kommer … Vattnet ligger svart och blankt, naggat av det strilande regnet … ön börjar andas.”
Vädret är ett återkommande tema i Sven Barthels skildringar, för att det var nödvändigt att vara uppmärksam. Det kunde skifta snabbt och då gällde det att söka lä i någon skyddad vik. Jag har läst de flesta av Barthels böcker. Det är inte en odelad njutning, ofta blir jag avundsjuk när jag påminns om mina tillkortakommanden och bristande förtrolighet i en värld som var hans. Jag är en tillfällig besökare i en sommartid när öarna är fyllda av andra tillfälliga gäster.
Jag reser ensam, har ofta gjort det, med åren har längtan efter sällskap vuxit, men samhörigheten med naturen blir större när man är ensam. ”Så tyst är jag alltså. Man är tyst när man är ensam”, skriver Barthel i berättelsen ”Sommar för trettiandra gången.” Han seglade, i den fart vinden tillät, ibland utan mål: ”Så jag driver vidare. Brisen är nordlig. Kryssar i medvind för att slippa sitta och passa gipparna, släntrar nerför fjärdarna i långa svep … halvligger i aktern och kisar i motglitter.”
Några rader senare konstaterar han att rytmen bestämmer och att ”rytmen är min, eftersom den bara finns i mig.” Sant, men hans rytm blir nästan min när jag dröjer kvar på klippan i Löka. Det är långt till Stockholm. Skärgårdslivet är flykt från en värld med många valmöjligheter och intryck. Vi behöver lämna stadslivet ibland. Livet blir skönare då. Att läsa Sven Barthel är inte bara att flytta i rummet, utan också i tiden.
Dagen efter lämnar jag åter Strömkajen, åtta även denna morgonen. Efter Hasseludden visgas fjärden ut sig. Den glittrar i gråblått även i dag. Jag har varit på Rödlöga en gång tidigare. För femton år sedan seglade Björn, tre av hans vänner och jag från Gräskö sent en eftermiddag i oktober. Vi skulle till Skarv, för att en av de bästa böckerna om skärgården skildrar en resa dit.
Vinden hade legat på hela vägen till Rödlöga. Gässen hade ridit på vågtopparna. Några båtar hade vi inte mött. Skumflisor yrde över ön. Få iakttagare skulle se annat än ogästvänliga klippor. Sten Rinaldo såg en hel värld. Märkligast var Skarv: ”En gigantisk cirkel av havshorisont omsluter Bodskäret i Skarv, det märkligaste av ödesskärgårdarnas tusentals skär.” Så långt ut i havsbandet går inga skärgårdsbåtar, längre ut än till Rödlöga går inte båten.
Efter tre och en halv timmar är vi framme. Vi är många som går av. Det är fullt med folk på platsen mellan affären och caféet. Några barn gungar. Repen hänger i en ek. Utanför café Truten står lådor med böcker. Tycker om caféer med böcker, vill därför gärna hitta något att köpa. Har nästan givit upp när jag finner en roman av William Boyd.
Sedan går jag, svårt att komma till en ön och slå sig ner direkt. Nyfikenhet och rastlöshet är en dålig kombination för stillasittande. Tänker gå runt ön, hinner inte långt innan svetten rinner ner för ansiktet. T-shirten under ryggan är alldeles blöt. Går i och simmar i en liten vik. Läser sedan i William Boyds ”Rastlös” tills det blir tid för en ny simtur. Så där fortsätter det tills sent på eftermiddagen innan vandringen runt ön fortsätter. Anländer till café Truten för en fika just innan stängning. Seglatsen åter till Stockholm bjuder på underbar kvällssol. Är det så här att vara människa må jag gärna leva tills jag blir hundra år.