”En häst, en häst, mitt kungarike för en häst”, utropar Özz Nûjen den klassiska repliken som Rikard III, precis som Shakespeare en gång skrev den. Men innan dagarna är räknade för denne mordiske och känslolöse monark har Özz Nûjen låtit honom få sentida efterföljare med namn som Erdogan, Putin, Orban och Trump.
Det är just denna anknytning till samtiden som gör att denna upplaga av Shakespeares så ofta spelade pjäs inte känns 400 år gammal. Snarare känns den samtidsaktuell. Maktmänniskorna är sig lika och deras metoder går igen. ”De går över lik för att få vad de vill ha”, säger Nûjen i sin egen introduktion till pjäsen. Det handlar om att splittra och söndra och det är Rikard III en mästare i.
Rikard III fanns i verkligheten och kanske var han lika förskräcklig som Shakespeares teaterfigur. Han är hertig av Gloucester när spelet börjar och han tar död på alla som står i vägen när han bestämt sig för att han ska bli den nye regenten. Även sina närmaste. Han inte bara mördar, han tar över mordoffrens kvinnor och även döttrar, men knappast av kärlek. De blir nya offer.
Men ondskan har också ett slut, Rikard III möter till sist sin överman och överges av sina allierade. Det är då på slagfältet han utropar den berömda bönen om en häst. Slutet blir gott efter denne tyrann och kanske kan slutet blir gott efter dagens tyranner.
Det som Özz Nûjen åstadkommer på scenen är en prestation. Han gör inte bara den galne kungen, han spelar alla de andra tolv rollerna och med en scenografi och rekvisita som är så sparsam den bara kan bli: en gråmålad bänk, en röd kudde med kungakronan på och så några draperier. Och det är väl så det är med teater: är historien och skådespeleriet bra så krävs inget överdåd. Det till synes enkla håller.
Men så också Özz Nûjen. Han är så mycket mera än en skådespelare. Han spelar med publiken och inte bara för den. Ingen lyckas nå sådan kontakt med människorna i salongen som han, också denna fredagskväll i Haparanda Folkets Hus. Dessutom i en dialog om hur det står till i världen just nu och hur bra vi har det i Sverige. Vi är bäst i världen och vi ska vara stolta över vårt land, understryker Özz Nûjen och han låter nästan som en norrman.
Nu är inte en pjäs en mans verk. Att ” Özz Nûjen är Rikard III” blir så bra är också regissören Björn Granats förtjänst. Regissera 13 roller för en skådespelare kan inte ha varit helt enkelt, men det blev ju så bra. Granat avled i början av året, efter pjäsens premiär. Sedan har Magnus Florin del i verket när han förvandlat det ursprungliga femtimmarsdramat till en gripbarare tvåaktare.
Tre andra orter i Norrbotten har också möjligheten att se Özz Nûjen som den blodbesudlade kungen: Älvsbyn, Jokkmokk och Arvidsjaur. Ni kan skatta er lyckliga denna teatervår.