Det mångomtalade för att inte säga mytiska åkerbäret har äntligen fått en monografi. Med det menas att bäret Rubus Arcticus har begåvats med en beskrivning ur alla tänkbara aspekter. Påtagligt nog har tre ”utsocknes” stått för den skildringen. Martin Ragnar är forskare, författare och entreprenör med förankring på Gotland och med järnvägshistoria som specialitet. Ritva Rytkönen är docent vid Södertörns högskola. Jan Hedh presenteras som ”den mycket prisade bageri- och konditorinestorn”.
Lovorden som ges bäret är också minst sagt översvallande trots all motsträvighet: svårt att hitta, svårt att plocka, svårt att rensa, men med en vidunderlig smak. Det har med andra ord en särskild plats i Norrbotten, men återfinns även i Finland och Ryssland, ja även i Alaska.
När jag själv som barn snokade runt i Bottenvikens kustland fanns åkerbärsblomman mest överallt längs diken och åkermarker. Redan då visste man om dess arom och säregenhet, vilket speciellt i barnens ögon gjorde bäret åtråvärt.
Det var därmed en nordsvensk parallell till folkvisans barn som plockar smultron och trär upp dem på ett grässtrå.
Åkerbäret är sällsyntare idag i det igenväxande odlingslandskapet och dessutom har bärets existens som en symbol – som Norrbottens landskapsblomma och blickfång i turistbroschyrerna – gjort att just sällsyntheten blivit än mera påtaglig. De något äldre minns att i Öjebyn och på försöksgården gjordes mångåriga försök att avhjälpa situationen. Först försökte man odla de vilda bären men det hela landade i hybriden allåkerbär.
Pionjär i det sammanhanget var Gunny Larsson, verksam i Öjebyn under åren 1951–78. Hon blev med tiden Sveriges första kvinnliga agronomie doktor på just allåkerbäret. Avsikten var att ge skörden ökad tålighet och därmed bättre avkastning. Därmed började också saluföras ett antal sorter med idel kvinnonamn, exempelvis Beata och Sofia, Linda och Anna. Trots det förblev allåkerbäret en sällsynthet med ett 15-tal odlare fördelade på cirka 3 hektar.
Detta är ett sätt att skildra åkerbärets historiska aspekt från barndomen och påminna om jordbrukets rationalisering med åtföljande igenväxning. I andra änden av skalan kan vi avläsa odling av skilda hybrider. Fortfarande är det en landskapsblomma med påtaglig sällsynthet.
Dagens bok är en minnesskrift i mångt och mycket över en gången tid. Finns åkerbäret inte längre kvar, så kan man fundera någon gång i framtiden, har vi i alla fall monografin i bokhyllan.
Då talar istället det nyskapade allåkerbäret om alla försök att åstadkomma något stort i odling. Det skulle motsvara vad som fanns för tre generationer sedan och inte längre är ekonomiskt gångbart.
Så kan man tänka medan man avnjuter åkerbäret antingen när det lycksamt hittats så där i förbifarten eller när man kan möta det på lyxrestaurang. Inte kunde våra nära och kära ett par generationer bort tänka sig en sådan utveckling. Åkerbäret är därmed ett monument över den allt snabbare tekniska utvecklingen.