”Främlingen är till sitt väsen en översättare. Han kanske fullkomligt lyckas uppgå i målspråket, utan att glömma källspråket, eller genom att delvis glömma det. Likväl uppfattas han för det mesta som en främling, just eftersom hans översättning, hur klanderfri den än är, förråder en melodi eller en mentalitet som inte passar in i mottagarens identitet.” Orden är den bulgariska lingvisten, psykoanalytikern och feministen Julia Kristeva, och citeras av Ewa till sin pappa som egentligen bara lyssnar med ett öra, eftersom hans uppmärksamhet har störst fokus på tv:n och en dokumentär om boxningsmatchen mellan Ali och Foreman i Kinshasa 1974.
”Fin bok”, säger han ändå pliktskyldigt till en dotter som man efter läsning av Victoria Rixers debutroman ändå förstår är och har varit allt för honom, ja nästan mer därtill.
Pappan försöker lära sin kära dotter ett sorts kodspråk med siffror som jag inte riktigt begriper, men det stör ändå inte läsningen.
Vad boken handlar om? Språk och språket som identitet och skapare av en identitet i samklang med en människas inre kärna. Och vad det gör med en när man helt eller delvis förnekas det språket, eller fås att se ner på detsamma.
Men ”Kriget, pappa” handlar också om kamp, migration, klassresor och historieskrivning. Och om barndom. Och psykisk instabilitet eller rent av sjukdom.
Jag tycker om det fräna tilltalet i Rixers bok, som ”utspelar sig på den plats där traumats arvtagare befinner sig: mellan vi och dem, här och där, nu det som hände då. Berättelsen sträcker sig från finska inbördeskriget 1918 via en barnhemssal i Tammerforstrakten och mentalsjukhuset i Beckomberga”.
Det är Ewas (Victorias) far, som en gång bytte namn från Juha till Jan, som berättar för en, vilket hon aldrig trodde skulle ske, nyfiken dotter som bär på många frågor inom sig. Kanske för att hon själv också fått en liten flicka så har frågor börjat pocka på.
Eller pappan berättar egentligen inte, han föreläser mer eller mindre. Orkar du, frågar han, som om alternativ skulle finnas.
Det är Finland, i år 100 år som självständig nation, som står i fokus. Och en gängse historieskrivning som pappan inte ger mycket för, en herrarnas och segrarnas historia långt från sanningen, enligt honom. Inbördeskrig, frihetskrig, klasskrig – ja bara vilken benämning man ger kriget säger vilken grundsyn man hade och har på blodbadet 1918.
Hundra år senare återstår dock djupa sår och en ”kamp om minnet och historieskrivningen”. Marskalk Mannerheim är en som får sina fiskar varma, likaså svenska historikern Herman Lindqvist, som Ewas pappa tycker mest svassar för överheten i sina böcker.
Hur blir vi de vi är? Vad formar oss? Tja, arv och miljö, är det gängse oprecisa svaret. Ewas pappa talar om hur människan påverkas tre generationer bakåt och att hon, hans dotter, därför bär Finlands krig inom sig som ett arv från farfars tid och inbördeskriget. Och att vi bär flera personers öden inom oss, utan att veta om det.
Tja, pappan pratar mycket och stundom blir det nästan ”too much”, som det heter på nutidssvenska. Men som förste akademiker i släkten kom kanske också självkänslan, plus att han genom det bröt från ett nästan predestinerat liv som industriarbetare (som han inte föraktar).
Själv säger han sig blivit den han blev också genom att plocka russinen ur kakan; ”lite från religionen och lite från sociologin, slänger i ett par nypor psykologi och filosofi och blandar med politik och hembränt. Slurp!”
Victoria Rixer, litteraturvetare, journalist och programledare för Finnjävlar-podden i Sveriges Radio, debuterar med en lite ovanlig bok som tveksamt kan kallas roman.
I botten finns inte bara glad nyfikenhet, utan här finns också sorg och frågor kring till exempel farfaderns livshistoria på mentalsjukhus. Och som hon skriver i efterordet: ”Jag ville skriva för att möta pappa. Jag ville möta farfar.”
Och vad hos dem har jag i mig? är en av de oskrivna raderna författaren frågar sig.
Allmängiltigt var ordet.