Under en stjärnbeströdd himmel och i stugans varma ljus leker upprymda barn med sina nya julklappar. Att Astrid Lindgren älskade julen är svårt att ta miste på när man läser ”Räven och tomten”, som handlar om ett kort möte i snön under högtidsnatten.
Hennes välbevarade hem på Dalagatan i Stockholm har lanseringen till ära klätts i julskrud, med författarens äppelprydda ljusstakar och en julgran vars levande ljus glimmar som då.
– Mamma var väldigt förtjust i julen, hon hade magiska jular ända sedan barndomen och det försökte hon att behålla, säger Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, som är på plats i det gamla barndomshemmet.
Manuset till boken hittades för fem år sedan, tillsammans med ”Tomten är vaken”, som gavs ut redan då med illustrationer av Kitty Crowther. Berättelsen är enkel och rättfram, tycker Karin Nyman. Räven Mickel söker efter något att äta på en närliggande gård där det finns hönor. Men tomten vakar över gården – och erbjuder i stället sin egen julegröt.
– Det är något slags eldupphör på julafton, säger Eva Eriksson och drar på munnen.
Hon har varit illustratör åt några av Sveriges största barnboksförfattare, som Ulf Nilsson och Barbro Lindgren – ofta med en blick för just det humoristiska. Astrid Lindgren har hon aldrig tidigare tecknat åt, men var ändå inte nervös. Åtminstone inte tills hon såg de ”enastående” illustrationerna i den tyska förlagan, av Harald Wiberg, vars klassiska bilder Astrid Lindgren fick i uppdrag att skriva en text till.
Men Eva Eriksson valde att i stället förlägga berättelsen till nutid, och tänkte på en skog hon känner väl till, i närheten av sin son.
– Jag har svårt att rita av saker eller bara gå ut i naturen för inspiration, jag måste gå omvägen in i mitt huvud och måla minnet av skogen eller en känsla jag hade i ett visst ögonblick när jag gick där, säger hon.
Att illustrera Astrid Lindgren var både kul och ganska lätt, tycker Eva Eriksson. Hon kan relatera till allt i boken: på bilderna får barnen Pippikläder och radiostyrda bilar, precis som hennes egna barn genom åren.
– Och rävar har man ju träffat. Vi hade en i sommarstugan som man kunde mata med köttbullar.
Karin Nyman tänkte på boken som en detalj. Men ett outgivet manus av Astrid Lindgren väcker uppmärksamhet. Och trots det enkla formatet kommer läsarna att känna igen sig, tror redaktören Suzanne Öhman, som även hon mumsar på en saffransbulle nedsjunken i en av den legendariska barnboksförfattarens fåtöljer.
Astrid Lindgren vänder sig exempelvis till räven med frågan som retoriskt grepp. Där finns också budskapet att man ska dela med sig. Samtidigt är det varken för sentimentalt eller snällt.
– Man känner att man är med genom hennes sätt att skriva, säger Suzanne Öhman.
– Ja, hon talar direkt till läsaren, fyller Eva Eriksson i.
Och när boken nu ligger där på Astrid Lindgrens julpyntade bord tycker Karin Nyman att det är synd att hennes mamma inte får se den. Hon skulle ha försjunkit i bildernas förtätade stämning, tror dottern, som hoppas att ”Tomten och räven” ska ge julstämning åt stora och små.
I deras familj var läsningen alltid en del av julritualen – efter ett julstök som brukade vara ända fram till julaftons morgon, minns Karin Nyman. Främst var det Astrids pappa Samuel August som läste julevangeliet, om när Qurinius befann sig i Galiléen, även om de också turades om med högläsningen före maten.
– Det var inte för att vi var så fromma utan för stämningens skull. (TT)