Musiken är ständigt närvarande i Andreas Söderbergs liv. När han var åtta år började han spela piano. Och nästan omgående kom lusten att göra egna melodier.
– Jag minns faktiskt den första, att jag kunde spela ett emoll-ackord och … vänta, jag måste visa.
Han reser sig hastigt från stolen, slår sig ner vid pianot mitt emot och låter tangenterna tala.
– Jag kom på att jag kunde höja, så här. Åh, vad snyggt det var, tyckte jag. Det kan man nog kalla min första komposition. Det var kanske inte så mycket, men ändå. Det är en sorts nyfikenhet, ett driv att utforska. Och det har jag nog alltid haft.
Han sjöng i barnkören hemma i Lövånger, och ganska snart fick han spela till den. Körledaren föreslog att han skulle ta orgellektioner.
– Piano och orgel är ganska lika, det var pedalerna som skulle läggas på, och jag tyckte det var kul.
Andreas Söderberg var ambitiös och övade mycket. I gymnasiet var han så pass duktig att han bestämde sig för att söka till musiklinjen i Skellefteå.
– På den tiden fanns det väldigt få musiklinjer, och de hade inträdesprov. Men jag kom in, och då ökade bara intresset. Min orgellärare sa: ”Jaha, nu ska vi se till att du kommer in på kyrkomusikerlinjen.” Jag visste knappt att den fanns, men det visade sig vara helt rätt.
Han blev antagen till Musikhögskolan i Piteå, och efter de fyra åren fick han jobb direkt, i Jukkasjärvi, sedan två år i Umeå och för tio år sedan kom han till Nederluleå församling i Gammelstad.
Sedan den där första melodin har det blivit en hel del komponerande genom åren.
– Nu har jag ju fått en kör som är riktigt bra, så jag har bland annat skrivit en mässa för den. För tre år sedan gjorde jag ett juloratorium, och sedan har jag gjort en del mindre saker.
Om lite drygt en vecka är det dags för uruppförandet av hans hittills största verk, ett 50 minuter långt fasteoratorium för kör och orkester. Han började arbetet för två år sedan, då han varje fredag under en termin ägnade sig åt att komponera.
– Jag var lite naiv och trodde att jag skulle hinna göra det klart under den hösten. Och jag kom en bit på väg, men bara att sätta ihop alla texter tog säkert halva tiden.
Texterna hämtas från bibeln, men ska väljas ut och sättas ihop på ett lämpligt sätt.
– Jag hade kunna låta någon annan göra det, men jag är ganska intresserad av den delen också, så jag försökte hitta något som jag kände att jag kunde stå för.
På frågan hur man börjar med ett så omfattande verk skrattar han lite.
– När man vet att det ska vara 50 minuter och tar en ton så vet man att det är ungefär 100 000 toner kvar.
Han berättar att han med hjälp av texterna bygger upp en form. När texterna kommer på plats länkar han ihop delarna. Sedan återstår själva finslipningen.
– Hade jag varit konstnär hade jag kallat det färgläggningen, då jag fördelade ut det för orkester. Jag skrev ett partitur med fiol ett, fiol två, cello, och så vidare. I höstas satte jag de sista fingrarna på sluttonerna.
I dag använder de flesta kompositörer dator, så även Andreas Söderberg. Men han börjar med att skriva för hand.
– Jag är lite gammaldags, men jag tycker det fungerar bra i början. Jag bara kladdar med penna, skriver på notpapper. När det är dags att orkestrera för jag över det till ett notskrivningsprogram. Då kan man även spela tillbaka så att man hör hur det låter, om man är på rätt väg.
Han har övat med kören sedan mitten av januari, men den här gången har han överlåtit dirigerandet.
– Jag frågade min lärare från musikhögskoletiden Erik Westberg, som är professor där, och han var jättepigg på det.
På fredagskvällen, dagen före konserten, får han höra verket live för första gången.
– Jag är jättespänd på att höra hur det låter, särskilt då Erik Westberg ska dirigera. Jag har lyssnat mycket på det i datorn, så jag vet på ett ungefär hur det blir. Numera har syntljuden blivit ganska bra, så det låter verkligen som en orkester.
Det sägs att verket är skrivet i filmmusikstil?
– Ja, jag tyckte att med temat Jesu lidande och död passar det med lite dramatisk musik med spännande stråkar. Gillar man musiken från ”Sagan om ringen” så gillar man nog det här.
Hur skulle du känneteckna din musik?
– Den är ganska lyssnarvänlig. Jag har lyssnat mycket på Beethoven och Tjajkovskij som är mina favoriter, och de är ju ganska dramatiska. Det finns många röjiga partier, som är lite av mitt signum, men jag försöker även hitta vackra partier. Mitt ideal är egentligen att förena form och dramatik.
– Det får inte bara bli storm, och så en liten fjutt vackert, och så storm igen. Det är viktigt att alla delar har sin inbördes plats. Så jag hoppas att det är en parameter i min musik, att man kan höra form och dramatiskt uttryck. Då skulle jag bli glad.
Han får sin musikaliska inspiration från den klassiska musiken, filmmusik – men även från jazz och hårdrock.
– Jag kommer nog aldrig att skriva något i jazzstil, men jag kan få impulser därifrån. Och även från hårdrock, faktiskt. Det är närmare än man tror, mycket tersstämmor och det här raka drivet. Det kan vara väldigt melodiskt.
Även naturen är en källa till inspiration.
– Det kanske låter lite klyschigt, men jag har skrivit en orgelsonat som heter ”Björkarna”. Det var just när solen lyste i löven och det blev olika reflexer, och sen när vinden blåste. Det var väldigt inspirerande.