Orangeriet - platsen för en sinnlig upplevelse

En plats för odling av kryddor, grönsaker och vindruvor.Men också för samvaro, avkoppling och återhämtning.Orangeriet på Gültzauudden i Luleå hos Per och Pia Perssonbjuder på en sinnlig upplevelse.

Fotograf: Tomas Bergman

Fotograf: Tomas Bergman

Foto:

Luleå2006-05-16 00:00
Allt började när Per Persson, arkitekt, i mitten av 1990-talet räddade ett större antal treglasfönster ur en container vid en hyreshusupprustning. Ett helt år stod de hemma på tomten, och under den tiden uppstod idén om ett eget orangeri. Byggnaden stod klar 1996.<br /><br />- Det fanns ett behov av och en vilja att förlänga sommaren. Redan i mars kan det dagtid vara 25 grader här inne utan stödvärme. Orangeriet går att nyttja ända in i oktober, berättar han.<br /><br />På kontinenten har orangerier sedan upplysningstiden nyttjats för vinterförvaring av citrusträd. Apelsinträden bars in och fick övervintra i stora lerkrukor. I Sverige har de använts vid odling av värmekrävande växter, exempelvis pomerans-, citron- och apelsinträd.<br /><br /><br /><br />Principen är enkel. Solenergins värme lagras i en tjock, bakre stenvägg, och även i det grus och tegel som täcker golvet. Byggnadens enda fönsterbeklädda sida vetter förstås mot syd eller sydost. Ett isolerande tak gör att värmen inte läcker ut uppåt. Skillnaden är stor jämfört med ett traditionellt växthus, där värmen snabbt slipper in men där det blir kyligt igen när natten kommer.<br /><br />I de klassiska orangerierna hjälpte man upp temperaturen genom att låta värmen från eld- eller koleldning färdas i kanaler i stenväggen. Per Persson har valt en modernare lösning: elslingor.<br /><br />- Det ligger slingor kring roten på plommonträdet och i planteringsbädden längs glasfasaden - där blir det ingen tjäle. Däremot är det kallt i luften här inne på vintern, nästan lika kallt som ute.<br /><br /><br /><br />Hur det känns i orangeriet vintertid är svårt att föreställa sig så här på våren. Den som kliver in på det lågmält knastrande gruset möter först det fem meter höga plommonträdet. När Norrbotten är som kalast, veckorna mellan snön och lövsprickningen, finns här ett överdåd av vita blommor. Humlor surrar, en och annan fjäril flyktar runt, och besökaren förflyttas rakt in i sommaren.<br /><br />Upp mot taket slingrar vinrankor, vissnade så här års men ändå. Det finns jordytor som av olika omständigheter inte tagits i bruk i vår, men som annars ger fina skördar av persilja, rädisor och sallad. I krukor brukar Pia Persson odla kryddor som lavendel, rosmarin och timjan - det är lätt att föreställa sig dofterna som omger dem. Tomatplantor har gett många goda skördar. En och annan vindruvsklase har också plockats under årens lopp.<br /><br />- Men ska man nå resultat där ska vinrankorna beskäras. Vi har mest intresserat oss för grönskan och låtit dem vara kvar, vilket gjort att näringen gått till bladen i stället, berättar Pia Persson.<br /><br /><br /><br />I orangeriet finns olika sitthörnor, avsatser med vackra krukor i stenväggen och en Gaudiinspirerad lek med kakelbitar vid vattenkranen. Roliga gardinlösningar och en fiffig stege upp till en högre avsats är andra blickfång.<br /><br />Men det är ljuset och rymden, ja hela rumsupplevelsen, som är den stora behållningen. <br /><br />Takhöjden varierar från standardhöjd upp till fem meter där plommonträdet sträcker på sig. 40 kvadratmeter glasrutor i sydostläge gör rummet luftigt - man befinner sig inne och ute på samma gång. En vinkel i byggnaden tillför dynamik.<br /><br />Per Persson snickrade, murade, putsade och kalkmålade orangeriet tillsammans med sin pappa; ett tillfredsställande och lärorikt projekt för en arkitekt. <br /><br /><br /><br />Det praktiska är en aspekt. Det filosofiska en annan. Han talar engagerat om hur de fyra elementen jord, luft, eld och vatten - som samtliga finns representerade i eller intill orangeriet - bidrar till människans sinnliga uppfattning av en miljö. Och hur man till det kan lägga det som Aristoteles benämnde som kvintessensen - det femte elementet, det som tilltalar intellektet.<br /><br />För orangeriets del är själva kvintessensen den berättande arkitekturen: golv av grus, himmelsblått tak, grönska, innerväggar som ser ut som ytterfasader och humlornas surrande ger en känsla av att vara utomhus inne i orangeriet.<br /><br />- Byggnaden stimulerar till eftertanke och avkoppling. Det ger rum för kontemplation, säger han.<br /><br />
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!