Oortodox blues av Sundy

Första gången i Skandinavien för algeriern Amar Sundy, som spelar blues på sitt eget sätt. 33 minuter in i konserten avslutar han tredje låten för kvällen, varav speciellt andra låten är en odyssé i taktartsbyten och Hendrixinspirerade solon för kombinerad gitarr och mun samt ett återkommande parti med typ säckpipsljud. Inte helt ortodoxt, om man säger.

Det är lite väl segdraget för min smak, men ändå något helt annat än det vanliga bluestolvaharvandet. Och musikerna han har med sig är en upplevelse alldeles i sig själva.
Speciellt pianisten François Faure utmärker sig. Inte bara för att han ser ut som en brunettvariant av Robert Plant i fornstora dar. Fingrarna flyger över klaviaturen samtidigt som François står och vaggar och ser helt obekymrad ut. Högsta klass rakt igenom.
Sen gillar jag också hur Amar Sundy i stundens ingivelse bestämmer sig för en ny tonart (eller aldrig inrepad låt) och meddelar sina medmusikanter vändorna i låten under tiden som han spelar.
François & Co hänger naturligtvis med på direkten. Vad skulle de annars göra?