Föreningen Arbetarskrivares elfte antologi består av en vildvuxen skara beståndsdelar: prosa, poesi, teckningar och serier. Och det i sig kanske förklarar dess spann i kvalitet på bidragen, som är 44 till antalet av 42 skribenter och tecknare.
Två bidrag har koppling till Norrbotten, Elisabeth Johansson Hallin från Luleå, vars teckning slår an till höstens Metoo-våg, och Meri Alarcon, grävmaskinstekniker från Kiruna (nu bosatt i Göteborg) som med ”Vaken, vaknar, vakar” i prosa ger en berättelse där tillståndet är mitt emellan sömn och vakenhet och där man som läsare aldrig känner sig säker vad som är vad, vilket skapar spänning hela vägen.
”Det började med insikten om att det inte går att klassresa från sin kropp” är sista raden i Ina Hallströms starka ”Det började med arbete”. Smärtan är där konstant, den fysiska som med tiden också tär på det psykiska tillståndet. Ett tillstånd som i Hallströms korta text kan läsas som en sorts arv i klasstillhörighet, påspädd i denna text med rötter i ett annat land och med det svårighet att göra sig förstådd och därför lättare att inte tros på när arbetsskadan är ett faktum.
Som titeln till antologin lyder handlar bidragen mycket om utmattade krop-par i arbetslivet i allmänhet – och kvinnors i synnerhet.
Fysiskt arbete och arbetare som klass finns fortfarande i Sverige och världen, även om det inte anses så sexigt att skildra i medierna eller på film anno 2018. ”A Working class hero” sjöng John Lennon 1970, vars refräng löd ”is something to be”. Och lite av det vill redaktörna till antologin lyfta, det vill säga stolthet och den kamp som finns och måste föras, om inte annat mot tystnaden och de bortvända ointresserade blickarna.
I ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar” får jag som läsare inblick i ett brett spektrum av arbete: tidningsbudets, sopbilsjobbarens, bensinmacks-dito, industriarbete med flera. Arbeten med inte sällan varierande arbetstider, där nattskift kan vara både himmel (inga chefer) och helvete (sömnbrist). Men också en tid då trötthet kan bli drömmar, ibland storartade sådana då hon eller han blir vackrare än annars, och samhället ska ändras i en rättvisare riktning. Erik Haking har i ”Proletärernas natt” skapat en berättelse för alla med erfarenhet av nattjobb – och underbemanning.
Det sistnämnda är för övrigt återkommande i många av texterna i antologin.
Att ta del av texter och teckningar från 42 olika pennor, där flertalet var obekanta för mig, är både spännande och lite bekymmersamt. Kul med nya röster förstås, men också frågan: Vilka ska jag som recensent återge rader eller texter av? Är jag rättvis?
I den aktuella antologin finns skribenter jag skulle vilja läsa mer av, och lite tips finns längst bak i boken.
Anna Arvidsdotters prosapoesi vill jag till exempel läsa mer av, hon som i en rad skriver ”att bevara Sverige svenskt blir brinnande flyktingförläggningar”. Eller Mija Åhlander från Småland som i ”Hon ser i backspegeln att hon överlevt” med mörk klangbotten berättar om en kvinna som när skilsmässan klarats av och en ny tid stundar ändå känner: Det är att drömma som är svårt och nytt och främmande.