Det börjar som en Ingmar Bergmanfilm. Den konservative kyrkoherden Erland Wallerius, hans skelande hustru Marta som intagit rollen som den fulländade hemmafrun utan egna behov och så kyrkoherdens ungdomsförälskelse från Evangeliska gymnasiet, frigjorda Claudia Höök. Hon stiger in i prästgården med sin sargade själ. Hennes ärende är att hon vill att kyrkoherden ska sörja för hennes begravning, för hon tänker ta sitt liv.
Kyrkoherden vill hellre sörja för att göra hennes sargade själ frisk, men själasörjandet väcker något annat hos kyrkoherden. Närkontakten med Claudia släpper loss drifter hos den av bacillskräck och vanställd näsa hämmade kyrkoherden. Han trodde knappt han hade sådana behov och intalar sig att han måste leva livet innan det är slut.
Nej, det är ingen variant på Bengt Anderbergs novell ”När det gick för kyrkoherden” av 1965 års årgång. Den är rena söndagsskoleläsningen i jämförelse med det som Christine Falkenland bjuder på. Redan på förstasidan är hon nere i byxorna på kyrkoherden och låter honom kontrollera att manslemmen ligger där den ska, till vänster, innan han tar itu med att skriva predikan inför trefaldighetsdagen. Det är väl det enda som ligger till vänster hos denna kvinnoprästmotståndare.
Men tro därför inte att detta är en roman att skratta åt. Det är en mörk läsning om en trasig kvinna och som utnyttjas av en präst som ska vara hennes själasörjare. Han sörjer snarare för att tillfredsställa sina behov i stället för hennes själ. Sedan har han fullt upp med att tvätta sig noggrant och skrapa tungan ren efter närkontakterna med Claudia.
När Erland väl ska ta itu med Claudias själ tar han hjälp av en pensionerad kollega och tillsammans ska de driva ut hennes psykiska sjukdom. Det blir rena djävulsutdrivningen, för sjukdomen står i förbund med djävulen. Det är prästernas uppfattning.
Christine Falkenlands roman är intensiv och håller läsaren i sitt grepp även när det handlar om ett kanske inte så lockande ämne som religiös tro och tvivel. Det blir mycket av religiöst resonemang, men så tar köttet över och Falkenland kan formulera sig: ”Hur kunde något ont smaka så gott? Han ville dra in de tunga kroppsdofterna tills det svartnade framför ögonen. Brännas av hettan från hennes kön och ögonens febriga återglans.”
Boken är en uppvisning i formuleringskonst och vittnar om att författaren lägger ner ett stort arbete på det hon skriver. Hon ägnar tre–fyra års arbete för varje roman, men resultatet blir inga tegelstenar fyllda med onödiga ord. Christine Falkenland kan konsten att välja bort och välja rätt.