Edeforsgatan 80 och andra ställen kretsar kring författaren, journalisten och kommunikatören Lars Hedströms barn- och ungdomsår på Örnäset i Luleå. Hit flyttade under 1950-talet många familjer, bestående av hemarbetande mödrar och järnverksarbetande fäder.
Den familjefördelningen har gett avtryck och märks av i verket. Kvinnor i omgivningen (inte bara mamma, utan också farmor, mormor och ungdomskärlekar) höjs upp och sätts på piedestal, medan diktjagets relation till sin pappa verkar vara språklös och dysfunktionell.
Men diktsamlingen ”Edeforsgatan 80 och andra ställen” är långt ifrån endast en teckning över familjerelationer och tonårskärlekar. Det är också arbetarpoesi från en tid när SSAB hette Norrbottens Järnverk, när det arbetades nattpass och när det kollektiva betydde allt:
vi rörde oss som en kropp
och
det finns ingen ensamhet.
Om det är sant att det är i det lilla som det stora finns så har Hedström onekligen skapat något viktigt eftersom han låter allt kretsa kring en enda gatuadress.
Edeforsgatan, lång som en hel värld.
Även om många nog kan känna igen sig i känslan av att det vi tyckte var gigantiskt som barn nu är jättelitet, blir alla referenser till just Edeforsgatan ofta för interna. De som inte känner till Örnäset och järnverket har inte så mycket att hämta från denna uppväxtskildring på vers. Men jag vet inte om det måste vara en förlust; allt kanske inte kan och ska vara till för alla. Poesi bränner ibland mer när den inte är helt allmängiltig.
Det är en historia om plats och om identitet. Eller rättare sagt om hur plats skapar identitet. Hedström är nostalgisk. Han vill inte släppa taget om barndomens Edeforsgata och språket blir då lösningen.
Att få sin terapi genom att skriva om det som skaver är inte Hedström ensam om. Själv har jag tänkt och känt: jag ska bli en bättre människa och skriva om allt som gör ont. Det bästa med skrivandet är att det inte behöver vara sant.
Diktjaget verkat hålla med mig om det i de här raderna:
Jag gör alltid myt av resan,
allt blir större och vackrare
livet rullar snabbare än bilen
jag är framme innan jag ens startat
Det är inte bara resan som Hedström mytologiserar, utan hela livet. Och hela Luleå. Minnen blir vackrare än livet är. Det blir extra tydligt på bokens sista sidor:
Orden måste med, ingenting blir helt utan orden, språket.
Edeforsgatan 80 och andra ställen är intern. En diktsamling av, för, till och med Lars Hedström. På många ställen är den trots det skrivet på ett sådant vackert språk att det berör utanför Örnäset och det gamla järnverket. Men det är ändå inte det som är viktigast. Boken har skrivits för att bevara minnen som är både mjuka och som skaver. Det är mer än tillräckligt.