I Fjärde Moseboken 14:18 står det att Herren ”icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande i tredje och fjärde led”.
Den absurda tanken har gett titeln på den här 550-sidiga romanen om flera decenniers förgörande fiendskap i ”Älvarnas by/kommun”, i klartext Tärendö.
Lars-Gunnar Winsa är från Kainulasjärvi och framstår som vederhäftig och insiktsfull när han förmedlar den skuld, skam och självdiskriminering som är romanfigurernas öde.
En del (alla?) namn är bara vagt fingerade, säkert lätta att känna igen för dem som upplevt traktens trätor. Lokalt lär boken därför bli engagerande läsning – i betydelsen uppslitande eller skadeglad.
På 1930-talet stod striden mellan kommunister och nazister. Tärendö var då det procentuellt starkaste nazistfästet i Sverige. Många bybor läste förtjust hur Haparandabladet och Norrbottens-Kuriren prisade den tyska nationalsocialismen och hörde under högmässan sin kyrkoherde be för Hitlers välgång.
Blivande kommunpampen Lars Tallgård var en som stod emot. Han svarar sin fru när hon frågar hur han kan veta vad som är rätt:
”Jag vet därför att jag hämtar min information från Norrländskan och lyssnar kontinuerligt på radion.”
Också religionen splittrade samhället. Kyrkoherden hade nycklarna till kyrkporten, men laestadianpredikanterna ansåg sig ha dem till himmelsporten. En tid frestade också Korpelarörelsen med okonventionellt tänkande och beteende.
Efter kriget delades byn i ”vita och svarta”. Oenigheten dem emellan om treläkarstationens placering innebar att den i stället hamnade i Pajala. Därefter följde flera års fejd om nya skolans plats. Fullmäktigemötet där frågan avgjordes får i boken 32 sidor, ett exempel på att Winsa i många avsnitt haft svårt att hålla sig själv kort.
Konflikt var det också om språket, tvånget att prata svenska i en naturligt finsktalande bygd, samt om många arv – tvister som söndrade syskonskaror och släkter för livet.
Tallgårds son Johan begrundar hur sånt förstört gemenskapen och hur de alla är medskyldiga. Han minns Mosebokens ord, men hoppas på förändring. Fast, menar han, då kan tornedalingarna inte bara begrava alla minnen och lägga locket på, och tro att allt är glömt och förlåtet. I stället bör de orädda rota i det förflutna, diskutera och analysera, utan att söka syndabockar eller hjältar.
Lite av det Winsa nu gjort. Han berättar väl, även om hans språk har en del skönhetsfläckar – fast alla hemska avstavningar måste det danska förlaget känna skuld och skam för.