Nyligen presenterades rapporten Jämställd kultur – kvinnor och män på statligt finansierade kulturinstitutioner i Norden, utgiven av Kulturanalys Norden.
I den kan vi läsa:
”Vår kartläggning visar att de statligt finansierade kulturinstitutionerna till skillnad från arbetsmarknaderna i stort präglas av en jämn könsfördelning i alla nordiska länder. Mellan 52 och 54 procent av de anställda är kvinnor.”
Sedan noteras:
”Om tendensen med ett ökande antal anställda kvinnor inom kultursektorn fortsätter, kan det finnas anledning att fråga sig om vi ser en övergång från en könsintegrerad kultursektor till ett kvinnodominerat kulturliv i Norden.”
Sex av tio börsbolag har ingen kvinna i sin valberedning. Det finns fler vd:ar i börsbolag som heter Per än kvinnor. Så här ser det ut på många områden i samhället.
Men låt oss titta på kulturen. Inte utövarna, utan de som arbetar i verkställande, handläggande eller beslutande ställning.
Hur ser det ut könsmässigt?
Styrelsen för Statens kulturråd har nio ledamöter: Fem män, fyra kvinnor. Generaldirektören är kvinna.
Styrelsen för Svenska Filminstitutet har nio ledamöter: Fem kvinnor, fyra män. Ordföranden är man.
Svenska barnboksinstitutet har tio anställda: Sju kvinnor, tre män.
Och så här ser det ut i Norrbotten (urval):
Vid Regionbibliotek Norrbotten arbetar sex personer, samtliga kvinnor.
Kulturenheten vid Region Norrbotten: Åtta anställda, samtliga kvinnor.
Resurscentrum för konst – Norrbotten: Tre anställda, samtliga kvinnor.
Resurscentrum för litteratur – Norrbotten: En anställd, kvinna.
Norrbottens museum har 49 anställda (länsmuseichef, kansli och avdelningarna Publik verksamhet, Kulturmiljö, Bildarkiv & samlingar, Arkiv & bibliotek och Registrering: Trettio kvinnor, nitton män. Museichefen, lokalvårdaren och avdelningscheferna är samtliga kvinnor.
Men går det i dag att påpeka en brist på män inom kultursektorn när samhället i stort är patrikalt? Nej, menar Lena Abrahamsson, professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet.
– Nej, egentligen kan vi inte det. Kultursektorn, inte minst den synliga kultursektorn, har dominerats av män under lång tid. Kvinnliga författare, till exempel, var tvungna att använda sig av manliga pseudonymer. Vi har en historia av att kvinnor blivit osynliggjorda och förtryckta inom kultursektorn på olika sätt. Därför går det inte att säga att det är någon fara, att kvinnor just nu – under en väldigt kort tid historiskt sett – tar för sig. Det tar inte kultursektorn skada av. I ett sådant perspektiv är det ingen stor fråga.
Men kan inte något missas eller förbigås av enkönade beslut?– Ja, precis som på samma sätt som när det endast är män som tar besluten. I den bästa av världar borde det inte spela någon roll, för det finns både kloka kvinnor och kloka män. Men eftersom vi har ett könsuppdelat samhälle så har vi med oss olika perspektiv, en ryggsäck som vi bär med oss. Här spelar könet roll.
Lena fortsätter:
– Det är många yrken som förflyttar sig från manligt till kvinnligt, och tillbaka till kvinnligt igen. Sekreterare var ursprungligen ett manligt yrke för att sedan bli kvinnligt, vilket det fortfarande är. När det var fint att vara sekreterare var det manligt, till exempel Svenska Akademiens ständiga sekreterare.
Ett omvänt exempel är hur mejerska blev mejerist, och därmed förskjöts arbetet från kvinnligt till manligt.
– Då var kvinnor inte ens välkomna i det yrket. Könsmärkningarna av vissa yrken rör på sig, och har alltid gjort så. Det är inget konstigt.
Enligt Lena Abrahamsson är en ”skev” könsfördelning inom kultursektorn inte något alarmerande problem. Däremot de strukturer som under lång tid varit kultur inom kultursektorn.
– Eftersom kvinnliga perspektiv inom kultursektorn under lång tid varit osynliggjorda, kan det knappast vara en fara att kvinnor får komma fram. Däremot är det viktigt, i ett modernt land som Sverige, att vi har ett synsätt där alla kön ska finnas med i vårt offentliga rum. Det finns mycket att göra vad gäller jämställdhet. Och det kan göras oavsett om vi är kvinnor eller män. Även kvinnor kan ta dåliga beslut. Det sitter inte i könet.
Vilken roll kommer #metoo-kampanjen att spela framöver?– Den kommer att få storbetydelse för arbetsmiljöninom kultursektorn, och även inom min egen sektor (universitetsvärlden). De
kommer att påverkas rejält och det kommer bli svårt att kringgå #metoo-kampanjen. Den har vuxit från ett initiativ, blivit en kampanj och skapat en rörelse och det är något som jag tror kommer att göra skillnad på ett positivt sätt. Att det blir bättre arbetsmiljöer och att människor kan verka i sina yrken. Grova sexuella trakasserier är brottsligt, medan de som är mer ”luddiga” och pågår över tid innebär arbetsproblem, som kostar pengar och gör organisationen långsam.
Hur har Kulturmannen kunnat härja så länge?– Jo, under hundra år. Eller så länge vi kan minnas. Många av våra stora genier har säkert inte varit några goda exempel i de här sammanhangen. Det hänger ihop med den bild vi har av mannen och kvinnan. Tanken har varit att mannen får göra så, vilket är ett resultat av en könsmässig maktordning. Sexuella trakasserier är allvarliga eftersom de rör det privata, där vi är som mest sårbara. Det är ytterst sällan frågan om en invit, säger Lena och fortsätter:
– Om en kvinna blir utsatt på det sättet, så vet vi oftast om det. Även kvinnor missar signaler, det är mänskligt. Det är inga problem. Skillnaden är när någon gör det för att såra, det känner man direkt. Då är det alltid frågan om makt. Det finns ett syfte, en riktning. Många män gör det för att de kan, för att ingen hindrar dem och för att det hör till miljön. Inom kultursektorn är det extra allvarligt, kan jag tänka mig, eftersom det handlar om att uttrycka och gestalta stora symboler och stereotyper. Sammanblandningen mellan roll och person är mycket starkare än på andra arbetsplatser.
Osäkra och kortvariga anställningar skapar dessutom grund för att män ”med sitt på det torra” kan fiska i grumliga vatten.
– När det finns asymmetrier på arbetsplatser skapas maktsituationer. Ett kön kan dominera och vissa män får makt genom sin position i organisationen och kan nyttja sin manlighet. Tystnadskulturen gör också sitt till.
Lena Abrahamsson berättar om ett minne från barndomen och skolan.
– Kärlek börjar med bråk, sa min lärare när jag klagade över att pojkar varit dumma med mig. Jag gick till läraren för att jag tyckte att det de gjorde inte var rätt, men fick svaret att det var ingenting jag skulle bry mig om. ”De är säkert bara lite kära i dig.” sa läraren. Såväl flickor som pojkar blir matade på det här sättet genom livet, vilket är en förklaring till att det ser ut som det gör.
Men ut ur det förgångna kan vi hitta en möjlig väg framåt. Det kanske börjar vid ett lunchsamtal.
– Inom min egen organisation pratar vi numera om sexuella trakasserier på ett avslappnat, annorlunda och seriöst sätt. Tidigare pratade vi inte om det på samma sätt, även om vi ryktesvägen fick höra om olika saker som hade hänt. Nu har jag suttit med kolleger på lunchmöten och diskuterat #metoo-kampanjen. Det tolkar jag som positivt.