Det var ett tag sen nu. Men jag har haft ett återfall. För ett tiotal år sedan hade jag ett beroende. Jag slösade minst en tusing i månaden.
En trevlig ung man med långa dreadlocks var min inkörsport. Okej, en tidig debut spelar också en viss roll i sammanhanget. Jag hade en "kran" på Folkungagatan i Stockholm. Där kunde man botanisera bland godsakerna från andra sidan atlanten redan innan internet. Antingen direkt på plats eller via en katalog som ramlade ned i brevlådan en gång i månaden. Det var bara skriva ned sidnummer och titel. Faxa in beställningen och sedan vänta tålmodigt i tre månader. Men när belöningen kom - åh, underbara dag. Man fick sortera. Förpacka fint i specialinköpta plastfickor. Sedan sjunka ned i en fåtölj och bara suga i sig.
Eskapismen var total och jag blev ett med Millers Sin City eller Busieks Atro city. Jag upplevde Gotham med Mr Wayne och vandrade längs dammiga grusvägar i det feodala Japan tillsammans med Ogami Itto eller Manji. Jag var svårt beroende av tecknade serier. Mainstream, superhjältar, independent, stilbildande manga, SciFi, zombieskräck, knasig erotik. You name it. I´ve got it. Lådvis.
För mig har den tecknade serien alltid varit den perfekta formen av historieberättande. Jag minns när jag läste Alan Moores Watchmen första gången. Allt jag kunde tänka var film. Hela introt är som ett bildmanus. Moores text och Gibbons bildspråk i kombination gör det så storslaget att man baxnar. Och på senare år har även Hollywood upptäckt det. Det bokstavligen sprutar ut filmer som bygger på serier. Framför allt superhjälteserier. Jag förutspådde superhjältens död på vita duken död i samband med fiaskot med Fantastiska fyran. Men genren hämtade sig med råge. Mest tack vare Christopher Nolan som gjorde sin trilogi om The Dark Knight precis så mörk och seriös som den är i tecknat format. The Avengers har spelat in makalösa 1,5 miljarder dollar.
Men nu är även jag, liksom Peter Olovsson skrev i förra veckans nöjeskrönika, less på spandexklädda män som räddar världen från kärnladdningar. Det var kul ett tag men nu vill jag ha mina serier i fred från giriga Hollywoodproducenter.
Just därför är det här återfallet så hjärtligt välkommet. Serier är ju så mycket mer än superhjältar som räddar världen.
Den här gången är det en lite längre man med långt hår, dock inte dreads, som lockar mig i det ljuvliga fördärvet igen. Vi träffades genom gemensamma bekanta, inser att vi har likartade böjelser. Och börjar man sen snacka likheter mellan Miyasaki och Tove Jansson är det kört.
- Har du läst Mouse guard förresten?
Jag hade inte det. Men nu ligger den utläst på nattduksbordet. Ett litet klick med musen och två dagar senare läser jag om mössens överlevnadskamp mot skogens djur i en underbar vuxensaga.
Den var farligt lätt att få tag på. Inte alls som förr med faxar och Excelark. Då har jag inte ens vågat titta på allt digitalt material som finns tillgängligt. Mina mer tekniskt lagda nördkompisar lobbar vilt. Men jag intalar mig att jag vill läsa på papper. Det ligger väl nåt i det, men mest är det självbevarelsedrift. Jag skulle nog utöka beroendet till ett missbruk.
Så gör dig själv en tjänst och upptäck seriernas underbara värld. Men kom ihåg att det är svårt att torka sig i ändan med ipaden. Om man nu skulle råka befinna sig på ett utedass läsandes Usagi Yojimbo, när pappret plötsligt tog slut.