30-åriga Olena Sorotsynska flydde undan kriget och bor sedan 2,5 år i Luleå. Hon har lärt sig att tala svenska och i dag arbetar hon som projekt office manager hos ett företag i Luleå.
Från dag ett har Ryssland systematiskt bombat civila mål som till exempel hyreshus, skolor och sjukhus. Listan över Rysslands misstänkta krigsbrott är lång. Natten mot söndagen inträffade den största enskilda ryska drönarattacken med 267 drönare som kom in i ukrainskt luftrum, det berättar bland andra TT.
30-åriga Olena Sorotsynska bor sedan snart tre år tillbaka i Luleå. Hon är en av de cirka 4 miljoner ukrainare som har tvingats fly hemlandet.
– Allting har förändrats. För mig och för alla i Ukraina. Det finns inte en enda familj i Ukraina som inte har förlorat någon närstående. Det är så, säger hon.
I dag är Luleå Olena Sorotsynskas nya hemstad. Här har hon byggt upp ett nytt liv men tankarna går dagligen hem till familjen i Ukraina.
Sedan 2,5 år tillbaka arbetar hon på företaget Blackbox network services AB som har ett nära samarbete med Facebook. Hennes ansvar har vuxit successivt och i dag är hon projekt office manager.
– Arbetet betyder mycket. Det är en stor del av mitt nya liv här i Luleå. Jag trivs med mitt arbete och med mina arbetskamrater. Där har jag fått nya vänner, säger hon.
Sveriges regering presenterade så sent som 30 januari ett stödpaket på 13,5 miljoner kronor vilket är det hittills största stödpaketet från Sverige till Ukraina.
– Jag känner verkligen att människor här bryr sig om Ukraina. Det finns en medmänsklig värme här. Det betyder oändligt mycket, säger Olena Sorotsynska.
När hon kom till Norrbotten kunde hon förutom ukrainska också tala ryska, polska, engelska och franska.
I dag talar hon dessutom obehindrat på svenska.
– Jag pratar och studerar och försöker hela tiden lära mig mer och bli bättre på svenska. Så rätta mig gärna om det är något som jag säger som är fel, säger hon och ler.
Men det behövs inte några rättelser. När det fastnar vid någon fråga blir engelskan en livlina och bro.
Olena har samtidigt kunnat göra verklighet av drömmen att lära sig att spela tennis. Hon har också hunnit med att sitta i styrelsen för Luleå tennisklubb.
Olena Sorotsynska och många andra i Europa håller nu andan för vad som ska komma att ske i Ukraina.
Olena sänder också kläder och annan hjälp till ett ungdomscenter i hemlande. Centret gör ett viktigt arbete för att hjälpa utsatta ungdomar vars situation förvärrades kraftigt under kriget.
Hon kom också i kontakt med Luleåparet Wivan och Åke Nilsson efter att hon skrivit en annons på Facebook där hon sökte boende i Luleå. Ur det utvecklades en vänskap och familjen Nilsson har varit till stort stöd för henne.
– Underbara människor. Snälla, hjälpsamma och varma. Jag känner mig i dag verkligen som en del av deras familj. De kramar mig med deras hjärta. Jag känner mig omfamnad. Det är min svenska familj, säger hon.
Sedan fortsätter hon:
– Jag är alltid inkluderad i deras familj. Det betyder jättemycket. Jag känner dem som mina svenska föräldrar.
Hennes föräldrar och mormor bor kvar i östra Ukraina på ett område som är under rysk ockupation.
Natten mot söndagen utsattes en rad ukrainska städer för drönarattacker.
– Det är en sorg. Att ha dem man älskar i en sådan situation. Det är inte lätt. Jag försöker att göra det bästa. Jag vet att de är glada att jag är här på en trygg plats, säger hon.
Hon har träffat sin mamma vid ett tillfälle. Sin pappa har hon inte sett på tre år nu.
– De kan inte åka hit. Och jag kan inte åka dit. Det är svårt för mig och för dem. Det är osäkert att resa. De försöker leva ett normalt liv. Men det är ett svårt liv.
Här är en del av hennes Olenas svenska familj i Luleå. Det är Wivan Nilsson som står tillsammans med dottern Julina Åkesdotter och sonen Sigge.
Wivan Nilsson som bor på Mjölkudden i Luleå tillsammans med sin man Åke Nilsson har blivit som en extra mamma till Olena.
I dag är Luleå Olena Sorotsynskas nya hemstad. Här har hon byggt upp ett nytt liv, men tankarna går dagligen hem till familj och vänner hemma i Ukraina.
Hon hjälper också ett ungdomscenter i Viinytsiaregionen i hemlandet genom att bland annat samla in och skicka dit varma kläder.
– Det är en knutpunkt och mötesplats för vinddrivna ungdomar som har tvingats lämna de ockuperade områdena. Centret gör ett så viktigt jobb som jag försöker att stödja. Det är inte så mycket jag kan göra. Men alla kan göra något. Så jag försöker, säger hon.
Sedan fortsätter hon:
– Framtiden är oviss nu. Det jag kan säga är att om det ska bli fred, beror det inte på oss. Jag tycker att vi har visat världen värdighet. Och vad det vill säga att älska sitt land. Vi måste gå vidare. Och vara starka. Och inte ge upp.
Den 24 februari var det alltså på dagen tre år sedan Ryssland angrep Ukraina och klockan 19.00 på måndagen samlades hon och många andra vid Gula paviljongen i centrala Luleå för en manifestation.
En hel del har förändrats sedan Olena var liten. I dag, 26 år efter att bilden togs, har hon flytt men hittat ett nytt hem och ett nytt sammanhang i Luleå och Norrbotten.
I dag är Luleå Olena Sorotsynskas nya hemstad. Här har hon byggt upp ett nytt liv men tankarna går dagligen hem till familjen i Ukraina.
Olena har samtidigt kunnat göra verklighet av drömmen att lära sig att spela tennis. Hon har också hunnit med att sitta i styrelsen för Luleå tennisklubb.
30-åriga Olena Sorotsynska flydde undan kriget och bor sedan 2,5 år i Luleå. Hon har lärt sig att tala svenska och i dag arbetar hon som project office manager hos ett företag i Luleå.
Vad hoppas du ska ske under det kommande året?
– Vi har bara önskat att leva i fred i vårt land. I ett fritt land. Ingenting annat. Och att vårt sätt att leva och sköta vårt land respekteras. Och att gränserna som drogs 1991 också ska gälla.
Hur är det för dig att bo i Luleå?
– Jag trivs väldigt bra här i Luleå. Jag kan nog säga att det är här som jag började mitt bästa liv.