De senaste tio åren har antalet fastställda diagnoser och antalet önskade utredningar ökat i hela landet. Samtidigt har frågan börjat ställas om det finns en så kallad "adhd-epidemi" i Sverige. Även förskrivningen av centralstimulerande mediciner har ökat i landet och var 2017 elva gånger så hög som 2006.
Den som misstänks ha en neuropsykiatrisk diagnos ska först ha svårigheter inom två områden i livet. Hos barn gäller det ofta hem och skola.
– Svårigheter i skolan, som uppmärksamhet, impulsivitet eller svårigheter med samspel, kan vara indikationer på en neuropsykiatrisk diagnos. Men det finns mycket som kan påverka beteendet. Barn som upplever trauma, ångest eller depression kan exempelvis uppvisa samma symtom som barn med adhd eller autism, berättar Ulrika Hegstam, enhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Luleå och Boden.
Det är därför en gedigen process att utreda huruvida barnet har en NPF-diagnos eller om det finns andra bidragande faktorer. En vårdkontakt etableras och utvecklas sedan till bedömningssamtal, en fördjupad utredning, en beskrivning av diagnosen för att slutligen landa i uppföljning och stödinsatser.
– En diagnos är ofta giltig över tid men behöver inte finnas med för all framtid. Om det har varit en svår bedömning, eller ett litet barn som fått en diagnos kan det vara relevant att göra uppföljningar om barnets funktion eller förmågor förändras. Det viktigaste är att se till att barnet får rätt hjälp. Det är ju därför man utreder, för att veta vad för hjälp eller insatser barnet behöver, säger Ulrika Hegstam.
Har ni inom BUP märkt av barn eller föräldrar som vill ompröva en befintlig diagnos?
– Det är inte jättevanligt. I vissa fall har det handlat om att diagnosen har varit ett hinder för militärtjänst, eller att barnet själv inte tycker diagnosen stämmer när det kanske är självklart för personer i barnets omgivning. Det finns ett par enstaka fall, men det är inga mängder.
Malin Hemphälä, verksamhetsområdeschef för barnsjukvården i Region Norrbotten och tf verksamhetschef för BUP Sunderbyn, tror ett ökat antal remisser beror på ett ökat tryck.
– Vår uppfattning är att det finns ett ökat tryck från både vårdnadshavare och skolan att det krävs en diagnos för att man ska få åtgärder. När vi pratar med elevhälsan så säger ju de att så inte är fallet, men vi får bilden av att man känner att det behövs en diagnos för att kunna gå vidare och få åtgärderna som behövs, säger hon.
Ett skäl till detta är att många önskar medicinera för sina svårigheter.
– Läkemedelsbehandling förekommer aldrig utan en diagnos, så det tror jag kan vara en anledning till ett ökat tryck. Vi följer en nationell riktlinje för behandling där miljöanpassningar i hem och skola och föräldrastöd först ska genomföras och utvärderas.
Men Hemphälä upplever att många vill gå direkt på medicineringen.
– Man upplever att man har så svår problematik att man vill få medicinering fortare än vad vi skulle önska från vårdens sida. Det kräver tålamod både från barnets sida, likväl som från föräldrarnas och omvärldens sida med de psykosociala omställningarna. Jag tror det är mycket fokus kring medicinering.