Mårten Andersson går ut farligt och börjar parodiera olika kulturer. Han förklarar snabbt att det är viktigt att kunna skämta om allt för att undvika en "vi och dem"-känsla. Ingen journalist får
i förlängningen missta skämten för SD-propaganda. Det skapar dock mest kontrovers i mitt huvud då han som en 38-årig stockholmare med närmast perfekt fysik, en hybrid av Dennis Lyxzén och åskguden Thor (Chris Hemsworth), pratar om relationsproblem och dålig självkänsla. Bättre än Sean den förste Banan. Inte lika underhållande som Broder Daniel-intervjun i Toppen.
Karismatisk men dalande
Kristoffer Appelquist gör en helt flawless entré i krabbgång och bygger sakta men säkert upp ett genuint förtroende med publiken, men snavar snart olyckligt på tungan och kallar oss för Umeå. Han bryter där med på en sekund illusionen om att just vi skulle vara hans favoritpublik. Karismatisk men dalande.
Reginald D. Hunter är mer intressant än rolig och avslutar med det bästa amerikanska peptalk om att våga tro på sig själv som jag någonsin hört. Och då har jag hört en hel del amerikanska peptalks om att våga tro på sig själv. Han lämnar ett bestående intryck.
Marika Karlsson, bryter bögskämtstrenden men spär på relationstemat rejält och har en besynnerlig förmåga att ligga ett steg före publiken. Särskilt i de fräckare partierna. Hon levererar elegant normkritik, men blir efter hand en smula tjatig.
Ojämna insatser
The Axis of Awesome skor sig på Youtube-hiten Four Chords. En låt som bygger på att många kända låtar sjungs över fyra ackord som inte spelas i någon särskild ordning. Det är för mig en lika svindlande tanke som att alla världens låtar faktiskt bara är skrivna med hjälp av högst tolv toner. Gäsp.
Återkommande Parlamentet-vibbar blir förvirrande i en så flåsigt reklamradio-paketerad show. Målgruppen känns diffus snarare än bred. Insatserna, med Mårten som undantag, är ganska ojämna. Men det som brister i inramning och mod vinner i övertygelse.
Inget för humorfinsmakaren
För den norrländske humorfinsmakaren är det här ingenting jag varmt skulle rekommendera, men å andra sidan: på vad skulle man annars lägga den dryga
fyrahundringen en torsdagskväll
i Luleå?