Ambivalens är den röda tråden i Agnes Lidbecks ”Gå förlorad”, som är den tredje men fristående delen i en triptyk som började med ”Finna sig” (2017) och vidare till ”Förlåten” (2018). Alla tre romanerna har familj som en sorts klangbotten.
I ”Gå förlorad” är det mannen som står i centrum, eller rättare sagt en man som heter Anders och är gift med Kristina, och de har tillsammans dottern Anna.
Anders är osäker innerst inne, fast han utåt kan tyckas ha det mesta i livet. Han är en som registrerar sin omgivning; inte minst i hemmet, han tolkar ord, betoningar, och försöker göra gott. Vill göra gott, och han är inte så lite överbeskyddande visavi sin dotter och tror att det värsta kan vänta runt hörnet.
Han säger sig själv ha ett avtal med Gud att ta hand om och skydda sin dotter, som under romanens gång hinner närma sig de tjugo.
Med Kristina är det dock lite mer komplicerat. Och det är ju ändå ett annan sorts relation och kärlek.
Lidbecks roman vaggar in mig i en familjs vardag och jag känner mig lagom engagerad, lite uttråkad, för att sedan, i en mening, öppna en annan dörr bakåt som gör berättelsen intressant. Skickligt är ordet.
Och det greppet återkommer några gånger i ”Gå förlorad”, som annars skulle kännas lika kall och konstruerad som relationen stundtals känns mellan Anders och Kristina. Förutom i sänghalmen, där de två nästan alltid blir ett.
Osäkerheten är ändå latent hos en Anders som inte visar sig vara den trogna typen. Vad pratar Kristina och Maria om? Hon, den sistnämnda, är ett av Anders vid sidan om-äventyr. Eller har varit.
Agnes Lidbeck hyllades för sina två första böcker, i synnerhet den första. ”Gå förlorad” är en roman som jag känner mig kluven, ambivalent, till.
Den har ett driv och ett sorts sug i texten, men när jag lagt boken åt sidan är innehållet inget som följer med mig i tankar och reflektioner.
Det är ett familjedrama med tydlig sorgkant, exemplifierat i Anders svar på dottern Annas fråga om han och mamma Kristina, när hon levde, var lyckliga: ”Ja, det är väl svårt att alltid vara lycklig, svårt att veta vad lycka är.”