Sverigedemokraten Björn Söder har än en gång upprepat sin tes om vem som har rätt att kalla sig svensk. Att han fiskar i grumligt vatten blir extra tydligt för den som läst Bernt Hermeles nya bok, ”Kommer de så skjuter jag oss”.
Kristallnatten känner nog de flesta till liksom det så kallade Bollhusmötet i Uppsala då studentkåren protesterade mot att Sverige skulle ta emot tio tyska judiska läkare på flykt från nazi-Tyskland. Men i övrigt är det nog inte särskilt känt hur utbredd vurmen var i Sverige för det nazistiska Tyskland på 1930-talet.
Ekonomijournalisten Bernt Hermele har tidigare skrivit böcker om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner och om Bonnierfamiljens mediemakt i boken Firman. För ett par år sedan närmade han sig sin egen bakgrund med boken Judejävel. Och på det temat har han fortsatt med ”Kommer de, så skjuter jag oss” – om svenska judars liv i skuggan av förintelsen.
Och han berättar där om en verklighet som också jag, som trodde att jag visste en del om svensk trettiotalshistoria, läser med stigande förvåning. Storföretagsdirektörer, officerare, polischefer och politiker i Sverige inte bara beundrade Hitler och nazismen, de var också i högsta grad antisemiter. Hermele har intervjuat barn till flera judiska familjer som berättar hur grannar i välbärgade områden i Stockholm hissade hakkorsflaggan, hur skolkamrater från en dag till en annan vägrade umgås med sina judiska kamrater och i stället slängde glåpord efter dem.
Det bränner till när Hermele identifierar och namnger de mest aktiva nazistsympatisörerna. Personer som längre fram kom att spela viktiga roller i samhället. Ikeagrundaren Ingvar Kamprad, professorn och överläkaren Gunnar Biörck och författaren Per Olof Sundman är kända tysklandsbeundrare. Hermele kan lägga till namn som upptäcktsresanden Sven Hedin och Sveriges ärkebiskop Erling Eidem som hyllade Hitler som det ”tyska folkets räddning ur en kritisk situation”. En liknande ”upprensning på det moraliska området behövs också i Sverige”, ansåg ärkebiskopen.
Detta skrevs 1934 när de första skildringarna från nazisternas koncentrationsläger blivit kända.
När riksministern Rudolf Hess besökte Sverige 1935 möttes han vid en tillställning på Grand hotell i Stockholm av en entusiastisk publik med prins Gustav Adolf och prinsessan Sibylla i spetsen. Bland de jublande fanns också justitieministern Karl Gustaf Westman och generalerna Rickard Åkerman och Rickman von der Lanken.
Dessa sympatiserade alla med Hitlers Tyskland. De var också uttalade antisemiter. De framhöll, precis som Söder gör i dag, att det var viktigt att skilja ut ”riktiga” svenskar från dem som påverkade den svenska rasen negativt. De stödde också Herman Lundborgs institut för rasbiologi vars syfte var att ”bevara den svenska folkstammen”.
Antingen valde de att blunda för de utrensningar och förföljelser som drabbade judar, romer, homosexuella och socialister eller så bejakade de det som pågick. Trots att det blev alltmer uppenbart vad som skedde i det så kallade Tredje riket och därefter i dödslägren runt om i Tyskland och i Polen.
Officeren och civilingenjören C.E. Carlberg var en av Tysklands ivrigaste propagandister. Han var också med och skapade namnlistor som omfattade 6000 svenska judiska medborgare som vid en tysk ockupation skulle deporteras eller likvideras.
Men efter slaget vid Stalingrad, 1942, då tyskarna besegrades, halades hakkorsflaggorna vid villorna i Djursholm och andra överklassområden. Under våren 1945 och efter krigsslutet var det ingen som längre ville erkänna sin antisemitism och sin tidigare beundran för det nazistiska Tyskland.
Att de före detta aktiva nazisterna valde att försöka gömma sin historia är begripligt. Att ett svenskt riksdagsparti 2018 står bakom en person som vill återuppväcka detta bruna tankegods är svårare att förstå. Att denne person dessutom är andre vice talman i riksdagen är beklämmande.
Bernt Hermeles bok är en nyttig påminnelse om vår egen 1930-talshistoria.