Han är skåning, småbarnspappa och gammal punkare. I oktober tillträdde Alexander Öberg jobbet som chef för Norrbottensteatern.
Än så länge åker han mellan familjen utanför Stockholm och jobbet i Luleå.
– Just nu planerar jag ingenting, utan försöker bara få ihop mitt liv – som kan vara att vi flyttar upp, eller som kan vara någon form av pendling. Sättet som vi har nu funkar inte hundra.
För tillfället bor han på hotell när han är i Luleå, och han lovordar sambons föräldrar som tar hand om sina barnbarn.
– Annars hade jag fått tacka nej till det här jobbet. Nu är det mer emotionellt jobbigt, att jag missar mycket, men det hade jag gjort om jag frilansat som tidigare, då var jag också borta mycket.
Hans väg till teatern gick genom musiken.
– Jag är gammal punkare, och brukar beskriva det som att jag har tre ben. Ett som är att min farmor tog med mig till Nils Poppe på Fredriksdalsteatern, för att se hans farser. Det andra är att min pappa på den tiden var ihop med en scenograf på Göteborgs stadsteater och Skånska teatern. Så jag fick finkultur, fulkultur och punken – att allt är möjligt, jag kan göra allt själv. När det finns en balans mellan de tre benen är jag som bäst.
– I punken finns protesten, att ifrågasätta det där som övriga samhället tar för givet, att det kan vara tvärtom. Det finns ett konstnärligt driv i den frågan. Och att Poppe inte är fulteater, och Skånska teatern kanske inte är finteater.
Just bredden är en stor fördel i jobbet som teaterchef, säger han:
– Då funkar jag också i den här rollen, för jag tycker inte att något är finare än något annat. Allt ska få plats, och gärna samtidigt.
I vårens teaterprogram har han inte varit inblandad, men höstens uppsättningar börjar ta form. Han vill dock inte berätta några detaljer förrän alla kontrakt är skrivna och klara.
– Men det kommer att vara musik, och turné, och Ung scen norr. Det blir 3-4 egna uppsättningar, och gästspel.
När han får frågan om samtidsdramatiken, allt som händer här uppe med gruvan, stadsflytt, glesbygd, tvekar han lite och tystnar för en stund. Sedan säger han:
– Ja, det finns en idé om att göra något slags nedslag i Malmfälten som vi håller på med. Jag vill inte prata så mycket om det, för det är liksom ett ... jag måste få tänka mer kring det och prata runt i ensemblen och eventuella samarbetspartner.
Det låter spännande.
– Ja, jättespännande. Samtidigt är det lätt att man kan bli den där snubben från södern som är fascinerad av isbjörnar på gatorna. Att det är något annat man måste åt, inte bara den där berättelsen som har gjorts tusen gånger om som ni, som är här, är så jävla trötta på. Man måste hitta något nytt tänk för det. Och det kan jag delvis göra för att jag kommer utifrån, men samtidigt är det problematiskt, för att jag kan bli fascinerad av saker, som att folk har skotrar och sånt, ja du förstår vad jag menar.
Samtidigt måste det även vara en fördel komma utifrån?
– Jo, jag tänker på Colin Nutley och ”Änglagård”, där han var jävligt bra. På ett enkelt och roligt sätt berättar han om oss. Lite banalt, kanske, men alla känner igen sig i den där ”stad och land-problematiken”. Och här är det mycket av just ”stad och land -problematik”, men också hela tiden i förhållande till Stockholm, och hur man fördelar våra rikedomar.
Han berättar om Po Tidholms föreläsning på teatern, som väckte många tankar:
– Det är jäkligt intressant att grotta ner sig i frågor som ”behövs landsbygden?”, och ”ska vi sponsra apotek i varenda håla, bara för att någon har valt att bo där”? Man behöver faktiskt inte bo där. Eller? Och jag är trevande. Jag har ingen åsikt utan tycker att det är intressant.
På vilket sätt vill du sätta din prägel på teatern?
– Det som är unikt med Norrbottensteatern är att den har ett universitet, vi har scenskolan. Och samarbetet med skolan vill jag utveckla. Mina skådespelare ska vara bra, och även kunna hjälpa de nya elever som kommer. VI ska vara mentorer för dem, och alla ska ha ett gemensamt språk. Sedan vill jag ha mycket musik – för att jag gillar musik. Det är inte svårare än så. Och så tycker jag om de stora berättelserna, de stora freskerna. De tre benen kommer jag att driva.
Hur han är som ledare får andra svara på, tycker han. Men hur vill han själv uppfattas?
– Rättvis. Och korrekt. Och inte visionär, det är jag inte så intresserad av. Som ledare är jag mer intresserad av att det funkar. Att mina medarbetare har en schysst arbetsmiljö, så att det kan vara så bra som möjligt. Jag är i nuet, tänker på att de som lirar i kväll ska ha det bra, men jag funderar också på 2021, de långa bollarna.
Du har varit här i 4 månader. Har du kommit in i jobbet nu?
– Nej. Jag tror inte att det här jobbet är ett sånt som man får rutin i. Vissa saker hoppas jag blir rutin, men vissa får aldrig bli det. Vi är i en konstnärlig process där vi hela tiden ska se till att vi kan göra på ett annat sätt. Jag blir extremt provocerad av en replik som ”så har vi alltid gjort”. Att våga kasta sig ut i okända vatten, det är konstnärens privilegium. Det är den miljön jag vill skapa, där både de som är fasta här och de vi bjuder in ska vara så fria att de vågar kasta sig ut på ställen där de aldrig har varit förr. Den diskussionen vill jag hålla levande i huset. Det är svårt på en institution, för det är vissa rutiner man har. Institutioner mal ner oss, man blir lätt bekväm.
– Så svaret på frågan om jag kommit in i jobbet är ja och nej, jag hoppas att jag inte gör det för mycket.
Du har arbetat på många teatrar. Vad gör Norrbottensteatern speciell?
– Att vi har scenskolan. Om några år skulle jag vilja kunna formulera att detta kan vara en universitetsteater, att det är det finaste teatern, eftersom vi har tillgång till unga människor och ett slags ansvar för dem. Precis som Karolinska institutet är ett universitetssjukhus.
– Sen är det väldigt speciellt att vi har en femtedel av landets yta, med 250 000 personer. Det är svårmanövrerat, och politiskt sprängstoff när vi pratar pengar.
Hur löser du den ekvationen?
– Det ingår i vårt uppdrag att hela länet ska ha tillgång till teatern. Då måste jag som chef välja vad som ska bort och våga säga till bidrags-givarna att ”tuff shit, pengarna räckte inte. Ge oss mer pengar så kan vi fullfölja vårt uppdrag”. Och då måste jag göra val ibland, vi kanske inte ska turnera med vår största uppsättning, vilket jag tycker att vi borde. Allt borde åka ut på turné, för vi är en länsteater. Vi är inte en stadsteater, men vi blir ju det om vi inte flyttar ut alla uppsättningar, och det kan vi inte göra.
Vad är så fascinerande med teater?
– Till skillnad från andra konstformer, förutom musik, så går den inte att uppföra på annat sätt än i ett rum med skådespelare, berättelse och publik. Och vi har ett behov av att träffa andra människor och prata om saker i samma rum. Ibland skriks det om att teatern håller på att dö för att vi har så mycket internet och teknik. Men jag upplever det snarare tvärtom. Ju mer vi fastnar vid våra skärmar, desto större behov har vi av de här riktiga mötena. Att tillsammans med andra uppleva en berättelse, det är en sorts urkraft i det.
– Och när det är bra, den där hundrade gången när man ser nåt och det drabbar en, då finns det inget som drabbar så hårt som teatern, tycker jag.
Vad tror du att det beror på?
– Det kan vara så att det drabbar mig men inte dig, för att det går in i min sfär. Men ibland kan det drabba ett helt rum, och man känner att nu är vi inne i något unikt, bara här och nu. Då uppstår riktig ibland riktigt stor, bra konst.
Själv drabbas han ibland, men allt mer sällan.
– Jag avslöjar knepen, och kan se att en skådespelare fuskar lättare nu, när jag har jobbat så länge. Då blir jag inte drabbad, då blir jag sur. Men när det sker, de där stunderna, då är de ju helt fantastiska.
När hände det senast?
– Det var min egen föreställning, säger han och skrattar till innan han blir allvarlig igen:
– Det var när vi repeterade min och Erik Norbergs musikal ”Bläck eller blod” – och helt plötsligt bara kände jag att allt var på plats, de vågade ta ett steg och utlämna sig. Det är vad det handlar om. Skådespelarna som vågar gå ut på osäker mark, det är där det händer. Vi är trygga, vi vet våra scenerier, vi kan spela våra ackord, kan våra repliker. Texten kan vi alltid lära oss, det är tekniskt. Det är det där andra, hur jag är här med mina medspelare och min publik, och med berättelsen.
Och snart fyller du 50 också?
– Jo, jag såg det. Jag får lite... Jag tror att jag är inne i nån form av 50-årskris. Det är nåt existentiellt med den där siffran 50, som också hänger ihop med att jag har fått nytt jobb, helt plötsligt har blivit pappa igen, mycket som har ”meningen med livet-frågan”. Det har varit på ett visst sätt, och helt plötsligt förändras livet radikalt.
Så du vill helst inte tänka på det?
– Nä, det... Jo, jag vet inte. Jag tycker det är konstigt. Jag känner mig inte som 50. Jag tror också att det är nån tidsgrej, vi lever i en sån ungdomskultur att vi inte accepterar det där.
– Sen har jag faktiskt känt mig mer och mer äldre på senare tid. Innan har jag varit en ung, lovande regissör rätt så länge, och så i en produktion upptäckte jag att jag var äldst, och att det var jag som kunde saker. Speciellt när jag jobbade med scenskolan, att helt plötsligt blev jag en äldre man, vilket jag måste förhålla mig till. Det var rätt så skönt också, att jag faktiskt kan en massa saker. Jag har åsikter om saker, och har lärt mig av livet att det är lättare att gå rakt fram.
Han sveper med handen
framför de tidigare teaterchefernas stora porträtt som fyller väggen i hans arbetsrum.
– De här ska väck. Jag har egentligen ingen åsikt om konsten i sig, jag tycker mer att det är en patriarkal tradition att ha ledare på väggen. Och när det bara är gubbar blir det problematiskt, det är inget värt att hylla. I många totalitära länder måste man ha ledare på väggen i frisörsalonger och överallt, det har jag sett när jag varit ute och rest. Antingen är det påven eller Fidel, eller vem det nu kan vara.
– Och jag tycker att i dessa metoo-tider känns det lite otidsenligt. Man vill hålla kvar en tid, och vår uppgift är inte det. Vår uppgift är att gå vidare. Heder åt dem, men nu är vi här.