Där älvarna förenas hittade Erling Fredriksson hem. Med kyrkan, det som en gång var BB, gamla skolhuset och läkarbostaden som grannar bor han tillsammans med sin familj i ett stolt, rött hus med älven och den gamla festplatsen Tärendöholmen precis nedanför.
– Det fina med byar är att känna sig delaktig. Jag älskar att vara här, säger Erling Fredriksson som aldrig ångrat att han för nästan tjugo år sedan vände tillbaka till Tornedalen efter många år söderut.
Han växte upp i Peräjävaara, två mil väster om Pajala, en liten by som hade sin blomstringstid under 1950–60-talet. På den tiden fanns det gott om ungdomar där, men när alla bondgårdar lades ner flyttade de flesta därifrån.
– När jag växte upp var vi på slut-tampen, när det knappt fanns några barn över huvud taget. Vi var kanske 6–7 barn i byn som gick i skolan i Erkheikki.
Erling Fredriksson, som är yngst av fyra syskon, har bra minnen från den tiden:
– Jag tyckte det var jättefint. Det var väl ens referenser att det var så, men jag saknade aldrig något. Vi hade kul, spelade landhockey på kvällarna.
Musiken kom tidigt in i hans liv. Hans tolv år äldre bror köpte en gitarr och hans syster sjöng.
– Jag tror att min mamma var något slags konstnärssjäl, men hon var hemmafru hela livet och fick inte utlopp för den sidan. Sången var viktig för henne, hon skrev lite poesi och var konstnärligt intresserad. Jag brukar tänka att om hon hade levt i vår tid så hade det varit annorlunda.
Avgörande för hans musikaliska utveckling var skolans musiklärare Bengt Granberg, som kom till Pajala 1970.
– Mikael Niemi beskriver honom så bra i ”Populärmusik från Vittula”. Han öppnade dörren till musikens värld för oss alla, och vi var många som klev in. Han hade turnerat som jazzmusiker och det kändes som en doft inte bara av en pedagog, utan av något som kom från den stora världen. Han var väldigt spirituell och på något sätt ”otornedalsk”. I boken kommer han från Skåne, men han var från Älvsbyn. Men det var ändå som ett annat land.
Erling Fredriksson började med gitarr i sjunde klass, sedan lärde han sig noter och spelade klassisk gitarr. Innan han hade gått ut högstadiet hade han även börjat med tvärflöjt.
– Jag slukade allt som Bengt Granberg gav mig, det gick jävligt fort.
Det närmaste musikgymnasiet låg i Härnösand. Han sökte och kom in.
– Det var stort. Jag hade en sån hemlängtan den första terminen, det var fruktansvärt, en väldig omställning. Jag minns när jag satte mig på bussen i Luleå, och när jag passerade Piteå visste jag att längre söderut hade jag aldrig varit i mitt liv.
Men kärleken till musiken var starkare än hemlängtan. Det fanns inget alternativ.
– Från den dagen jag slog an första ackordet var jag fast, jag ville bara lära mig mer.
Storebror Egon, som började två år tidigare, blev en trygghet för honom.
– Han var pionjären i Pajala kommun, den första som gick en musikutbildning, inspirerad av Bengt Granberg. Att han vågade är på sätt och vis ännu större.
Hemlängtan blev allt mindre med tiden. Och sedan vände det.
– Då bara wow, vad coolt det är här, att få komma in i den musikmiljön.
Direkt efter gymnasiet kom han in på Musikhögskolan i Piteå.
– Egon och jag sökte samtidigt och kom in i samma klass där vi gick i två år innan vi drog åt olika håll.
Erling Fredriksson gjorde klar sin utbildning på Musikhögskolan i Stockholm, och flyttade sedan till Norrköping. En tid var han med i Euskefeurat, i Norrköping startade han en jazztrio. Och han spelade mycket folkmusik.
Första kontakten med teater fick han genom musikteatergruppen Cadabra i Norrköping, som blev ett heltidsjobb där han var med om fem produktioner under fem år.
– Det var ju drömmen. Vi köpte en turnébuss och åkte runt i landet, även i Norrbotten. Det var en bra skola, med tusen gig på fem år, och en bra teaterskola. Jag lärde mig Teatersverige, hela strukturen och kontaktnätet.
Då började han också komponera egen musik.
– Vi var tre som skrev musik, till varje produktion skrev vi egen musik och text.
Men efter fem år ville Erling Fredriksson vidare:
– Det kändes okej att spela, men vi hade tömt den gemensamma nämnaren. Jag kände att det blir inte mer i den här konstellationen för mig. Det är något som jag alltid känt väldigt tydligt, när det är slut. Även saker som har varit kul, som Cadabra. När jag får den känslan att nu är det över finns det ingen återvändo.
– Det är kul att titta i backspegeln när man stängt en dörr och inte vet vad som ska hända, när man ser tillbaka och tänker vilken tur att jag stängde den dörren.
Han började fundera på att utbilda sig inom jazz och tog lektioner på Musikhögskolan i Stockholm. En dag såg han en annons i Teaterförbundets facktidning där Teater Västernorrland i Sundsvall sökte en teatermusiker och kompositör.
– Det här är mitt jobb, tänkte jag och sökte med all kraft. Vi var 56 sökande och jag fick det. Och första året var bara häftigt.
Av olika anledningar valde han att säga upp sig från teatern efter ett par år.
– Jag kände att jag inte kunde utvecklas. Beslutet innebar också en ganska stor sorg, för det var ett drömjobb som jag tänkte att jag kanske skulle kunna ha hela livet.
Där började vägen hem för Erling Fredriksson – men det visste han inte då. Samtidigt som han kom till Sundsvall flyttade en bekant som var aktiv i Tornedalsteatern till stan. Efter ett halvår fick de möjlighet att träffas.
– Jag gjorde ”Peer Gynt” med en koreograf från Norrbotten som en gång sa att man borde göra en skapelsemyt om hur Tornedalen blev till. Det plingade till, frasen fastnade i mig. När jag träffade Alrik Vonkavaara berättade han att Tornedalsteatern tänkte göra en större uppsättning, typ musikal. Då kom det där tillbaka. Jag hade tänkt att det vore kul att göra det någon gång i framtiden, när jag har tid, men då kändes det som att det kanske var dags.
De åkte upp och träffade de andra i teatern.
– De tyckte det lät jättekul om jag skulle skriva något, och jag tänkte att jag skriver musiken, så kanske vi jobbar tillsammans med manus. Vi startade en grupp med bland andra Mikael Niemi. Jag ville att han skulle skriva och var på honom om mina ideer, men han gick inte igång på det.
Han ler åt minnet:
– Jag minns att Mikael ringde och sa ”men vafan, skriv själv då”. Och det gjorde jag. Det var mycket för att han sa så där. Men fan, man kan skriva själv.
Tornedalsteatern klubbade igenom när föreställningen skulle göras, och Erling Fredriksson skrev och läste tornedalshistoria.
– Något inom mig vaknade till liv. Jag hade faktiskt aldrig haft en tanke på att flytta hem, aldrig haft någon större längtan heller. Jag hade bara roligt hela tiden.
Erling Fredriksson lyckades övertala Peter Snickars att regissera ”Den lyckliga laxen”, som blev föreställningens namn. Erlings bror skrev några låtar och Mona Mörtlund en del texter.
– Det blev mitt återvändande. Jag och min fru Jenny väntade vårt första barn och bestämde oss för att pröva att bo här. Det var Tornedalsteaterns första sommarteaterproduktion, vi byggde en stor uteläktare i centrala Pajala för 250 personer nere vid älven, vi sålde ut tio kvällar. Ett sånt återvändande får man bara en gång i livet, alla liksom ”åh, vad kul att du är här”. Man kan ju bli lite religiös.
Han lägger händerna runt kaffekoppen, sänker blicken och funderar:
– Jag är nog ganska praktisk och ambitiös, men jag försöker alltid ha något slags själslig, andlig koppling till livet. Man kan få hjälp av någonting som är större än oss, bara man försöker vara öppen och vågar.
Det perspektivet menar han har hjälpt honom att bli den han ska vara:
– Ibland kanske egot vill och hoppas att man ska göra nåt, men det är inte ändåmålet riktigt, eller det är inte moget ännu. Det är spännande att se vilka valmöjligheter man haft och vilka beslut man fattat, och kan också försöka lära sig av det hela tiden.
Sedan flytten till Tärendö 1999 har han varit frilansande kulturarbetare. Han har bland annat skrivit musik, musikteatermanus, filmmanus, blivit medlem i gruppen Jord, och arbetat med projekt i Norge och Finland.
– Det har gått över förväntan, och en viktig anledning är att jag är mångsysslare. Jag kan sakna att jag inte har utvecklat en riktig spets. Men min spets har blivit att jag kan många saker. Jag försöker hela tiden lyfta nivån på de olika saker jag gör.
Nu är det dags för Erling Fredriksson att bli chef, för första gången:
– Jag ser fram emot att få ha riktig möjlighet att påverka, men det är också pirrigt. Jag menar, jag vet ju att det är mycket jag ska lära mig. Men jag skulle inte ha sökt om jag inte hade känt att det finns en utmaning, säger han och berättar att det faktiskt är tredje gången han sökt tjänsten som chef för teatern:
– Det är bra att inte få allt som man tycker att man är världsbäst på. Det var inte meningen att jag skulle ha jobbet då, jag tycker att Tornedalsteatern har haft en bra resa.
Det låg rätt i tiden för dig nu?
– Ja, hade jag fått välja hade jag naturligtvis valt nu. Att jag sökte tidigare behöver inte betyda att jag skulle ha det jobbet, eller att det var den väg jag ska gå, men jag lärde mig någonting där, en pusselbit. Det är så intressant, att det man trodde var det stora mötet bara var en liten hållplats. Därför måste man bejaka alla möten, alla möjligheter, utan att tro att det ska bli världens bästa grej.
– Det gör också att man får koll på sitt ego. Man har en uppgift och den får man underordna sig, det finns en annan helhet. Ungefär som jag måste underordna mig Tornedalsteaterns uppgift och samtidigt vara fantastiskt inspirerande, kreativ och bara köra, men hålla lite koll.
I höst börjar han sin nya tjänst:
– Det blir ett annat liv, men det ska bli jättekul. Jag blir alltid lika överraskad när jag får något nytt. När vi hade fått det här huset gick jag förbi och sa för mig själv ”ja, tänk att vi bor här”, liksom. Jag tycker att det är ett bra förhållningssätt. Man ska inte ta något för givet.