Det finns ingen likhet inför Migrationsverket. 1500-meterslöparen Abeba Aregawi blev snabbt svensk medborgare, men hon flyttade inte till Sverige. Hon stannade kvar i Etiopien, men tävlar för Sverige. 16-årige Abed flydde från Irak, skadad efter en bomb på en gata i Bagdad. Han kom till Sverige på ett lastbilsflak och hamnade i Luleå. För honom tog det nio år att få ett uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Det är om Abed som Luleåjournalisten Tomas Bresky har skrivit en bok. Historien om Abeba Aregawis väg till svenskt medborgarskap skulle inte räcka till en bok, inte ens ett tunt häfte.
En bit in i ”Boken om Abed” kommer den där känslan av att det är en nödvändig bok. Vi läser i tidningar och ser på tv om gripande flyktingöden, men Tomas Bresky lyfter in oss i en flyktings liv, låter oss komma så nära. Vi får lära känna Abed och hans uppväxt i den irakiska huvudstaden, hur enväldet under Saddam Hussein ersätts av religiösa, blodtörstiga sektvälden, hur hela hans familj flyr, hur Abed etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden, men tvingas föra en mångårig kamp mot svenska myndigheter för att få de nödvändiga fyra sista siffrorna i personnumret.
Ibland undrar man hur Abed orkar. Det ena året efter det andra går och han kan inte se någon ljusning. Vi inser att det nätverk han skaffat i Luleå i sitt nya land ger honom viljan att stå på sig. Bokens författare Tomas Bresky är den viktigaste i detta nätverk, han använder sitt kontaktnät och han hjälper till med argumentationen.
Styrkan i Breskys skildring av Abeds kamp för svenskt medborgarskap är att den inte är svartvit. Han ger en nyansrik bild. Migrationsverket är inte en osympatisk skock byråkrater med målet att säga nej till så många uppehållstillstånd, arbetstillstånd och medborgarskap som möjligt. Abed möter tjänstemän som grips av hans öde och försöker hjälpa honom, men som samtidigt måste följa regelverket. I regelboken står att den flykting som vill ha ett arbetstillstånd måste söka det på en svensk ambassad i utlandet. Det hade inte Abed gjort och det får han ständigt veta.
Sedan bjuder Bresky också på humoristiska inslag, och det är nödvändigt i en annars stundtals dyster skildring. Han har ordnat en typ av ”vapenstillestånd” mellan irakiska grupperingar i Luleå efter en misshandel som hans vän Hassan råkat ut för. Då säger Hassan: ”Det är inte sant, en jude som mäklar fred mellan två araber. Jag måste ringa till min pappa i Basra och berätta.”