Jag som inte följt spelen måste uppdatera mig på finska Google. Där hittar jag en lillebror till forwarden Marko Anttila, han vankar fram och tillbaka i hemmet och utstöter ”Mörkö, Mörkö, Mörkö!” När pucken är där den ska sjunker han ner i soffan och överöser en storögd tax med pussar. Mamman törs inte titta utan slamrar i köket, pappan sköter inspelningen.
Det finska ishockeylaget inte bara spelar bra, det verkar även gilla läsning. Och de talar mycket om den mentala dimensionen, om att stilla sig, att spela med själen. De har blivit populära även hos icke-invigda för sin i sammanhanget ovanliga mjukhet.
Och ljudlikheten mellan Marko och Mörkö (Mårran), kroppslängden och hotfullheten hos båda har öppnat vägen till Muminvärlden.
I stort sett alla i Finland och Sverige känner till Muminfigurerna. Och i stort sett alla älskar dem från första upplästa sagan till ålderdomen när man läser den för barnbarnen. Muminfigurerna är de bästa barnvakterna när pappa jobbar - eller kanske ser på hockey – och mamma diskar.
Igenkänningsfaktorn är hög mellan figurernas fantasiliv och den egna vardagen! Folk sitter och diskuterar vilken karaktär de tror sig likna och varför. Muminvärlden har vuxit till en framgångssaga men inte för att den i första hand är finsk eller nordisk utan allmängiltig.
Den milde Marko Anttila blir skrämmande där han står i sin fulla längd. Då är han Mårran, isstoden som majestätiskt skrider fram och inte går att hindra att nå sitt mål Mumindalen. Men Mårran är inte bara hemsk, hon är också hemskt ensam. Egentligen vill hon kanske bara komma in i stugvärmen hos familjen? Muminvärlden bär många nyanser och ingångar, synliga kanske först efter många omläsningar i vuxen ålder. Och Mumin tål omläsningar, tolkningar och analyser. Frågan är om den tål alla filmatiseringar, alla muminvärldar, -parker, -muggar och andra biprodukter som har trollats fram. (Såg nyligen en burk med Muminkex i affären!) Hittills har den varit oerhört tålig och bevarat sin skatt såsom en äkta klassiker gör.
Konserthuset i Tammerfors långt från havsbandet inkvarterar både stadens konserthall och märkligt nog en Muminvärld. Ledare för den förstnämnda är Santtu-Matias Rouvali, chefsdirigent för Göteborgssymfonikerna och snart även för Londonfilharmonikerna. På sommaren är han hemma och ger en populär utomhuskonsert vid en fågelrik damm där änderna instämmer med sitt.
Kan se honom som en Snusmumrik på väg hem. Han har gjort sin årliga vandring i världen och har en melodi växandes i huvudet. Snart ska han ta itu med den. Men han blir distaherad av en liten blyg varelse som visar sig sakna namn. Snusmumriken får inte fatt på melodin.
Då är det är bara att ge varelsen ett namn. Först två glada vokaler, sedan en sorgsen. Och då sätter sig tonerna på plats. Både för honom och för lille Ti-Ti-U.