Återkommande i flera av Oline Stigs tolv noveller i ”Hägring” är växelspelet av hur något är, för att sedan gå tillbaka och försöka hitta förklaringspunkter till varför det kunde bli så.
Det fungerar mestadels bra, för nutid och dåtid samverkar vad än det sägs att vi ska inte tänka bakåt, bara leva i nuet, typ.
Oline Stig skriver med lätt hand (stor konst) och klar prosa om människans tillkortakommanden, i stort och smått. Och att hon ofta tillskrivs vara en av Sveriges bästa novellister är bara att hålla med om.
Inledningsnovellen, som gett boken dess titel, är en lätt skruvad berättelse om bekräftelsebehov och drömmar där huvudpersonen försöker döva tristessen i äktenskapet och tillvaron genom att ha en, som han tror, hemlig kontakt på Facebook.
Det visar sig vara en illusion, novellen sätter dock fingret på vår tid och vår tidlösa längtan att vara någon för någon, verklig eller ej.
Stigs noveller är inte sällan filmiskt skrivna, eller så tänker jag dem i alla fall. Jag får tydliga bilder i rörelser genom prosan.
Till exempel i novellen ”Simona och hästarna” där önskad vänskap genom en slump blir verklig och med det en för berättarjaget oförglömlig tid och en sorts kamp för hästars rätt att bara vara hästar som mynnar ut i, ja slutet i novellen överraskar och jag kom osökt att tänka på amerikanske novellspecialisten Raymond Carver.
”Nätterna med Dolores” är en annan novell vars vändning överraskar mig som läsare, i det fallet med frågan om det var sanning eller fantasi jag fått del av.
Det finns även någon novell bland de tolv som faller platt till marken och jag till mig själv säger: Och?
Det gäller dock inte ”Familjefesten”, som handlar om ”en vanlig familj med en ovanlig historia”. I centrum finns Sigrid som ska fylla 90 år. Men Sigrid är inte som andra, i byrålådan har hon ett foto på en man med speciell mustasch och bruna kläder och som satte världen i brand en gång i tiden.
Vad ska hända och vad ska sägas på festen? är något som i synnerhet oroar Sigrids dotter Britta, för hennes mamma har ju egentligen inte ändrat åsikt trots historiens dom över mannen i byrålådan. Upplösningen är absurd och skruvad men ställer också frågor.
”Konsten att rädda ett bibliotek” är en novell av lakonisk art och finskt Kaurismäki-stuk som handlar om den tafatte Erik som inte kunde säga nej och därför blev vald till ordförande i Biblioteksvänner. Den smått tragiske Erik, vars fru nästan betraktar som vårdare av, blir hjälte på det tragikomiska sättet som genomsyrar hela berättelsen.
Erik kanske inte fick hela konungariket, men han fick en identitet och blev någon för några i alla fall under en tid. En underbar berättelse.