"David och Anthony var de två första som fanns i mitt liv", berättar Nina.
Vi har mött fyra kvinnliga politiker inom olika partier som rör sig i maktens korridorer. Vilka är drivkrafterna, förebilderna och hur tog de sig dit? Det finns analyser som pekar på att kvinnor har det tuffare än män inom politiken. Det är här första delen, om vänsterpartisten Nina Berggård i Luleå.
Det var i februari förra året som Nina Berggård fick kontakt med sin barnhemsbror David i en Facebook-grupp. Där hade han publicerat bilder som liknade hennes egna.
De fick kontakt, bestämde träff och första mötet varade i sex timmar. Nu kallar han Nina sin egen syster.
– Det kändes precis som när man träffar en kompis man inte sett på länge men samtalet flyter på som vanligt, berättar vänsterpartisten.
Det var Davids pappa Anthony tillsammans med representanter från adoptionscentrum som hämtade Nina, David och 14 andra barn till Sverige.
Nunnorna på barnhemmet letade passande fosterföräldrar till var och en. De anade att Nina var en tornedaling redan då, berättar hon.
Hon hamnade i lilla byn Kangos med en familj som hade både inne- och utebastu.
– I bastun är alla jämlika. Där är man sig själv, utan skal i någon form. En gång satt jag och min son Artur i bastun. När vi suttit i hettan länge sa han ”Mamma, jag är nog en sådan som du. Jag sa; vad menar du, från Bangladesh? Han sa; Nej det där andra, tornedaling”.
I dag är Nina Berggård mest känd som kommunstyrelseledamot för Vänsterpartiet. Nyligen blev hon omvald till distriktsordförande för Norrbotten.
Även om hennes föräldrar inte var politiskt aktiva har det alltid varit viktigt att känna sig som en del av samhället.
"Jag är ingen vanlig kritsstrecksgubbe till politiker", säger vänsterpartisten Nina Berggård.
– Det kunde vara hembygdsföreningen, kyrkokören eller husmodersföreningen, berättar Nina.
Även i dag sjunger hon i kör.
Men det politiska engagemanget började på riktigt först när hon gått ut gymnasiet.
– Jag gick med i partiet samma dag som jag lyssnat på de borgerliga partiledarna på Storgatan. Det var inte den värld jag ville ha.
Mormor Hanna var en stor förebild. Hon utbildade sig till lärare men vägrade till en början att gifta sig, för då skulle hon bli av med jobbet. Mormor tog hand om ett finskt krigsbarn som sitt eget.
Det var också hon som gav Nina tron.
I samband med valkampanjen 2018 blev en person i hennes närhet sjuk. "Jag stod inför ett vägval i livet", berättar Nina Berggård.
– För mig är tron en styrka och trygghet. Den har hjälpt mig i svåra stunder.
Valkampanjen 2018 var en sådan gång. En person i hennes närhet blev sjuk. Nina delade ut valsedlar när beskedet kom.
Hon insåg att inget är beständigt.
–Jag kände att det fanns andra saker i livet än politiken, som också är jag och har att göra med mina grundvärderingar.
Nina letade sig tillbaka till yrket hon en gång utbildade sig till.
– Som jag känner nu är jag först och främst arbetsterapeut. Arbetsterapi handlar om att se en människa och anpassa samhället till människan för att den ska kunna leva ett gott liv. Istället för tvärtom.
Att vara mörkhyad kvinna i maktens korridorer har inte alltid varit lätt.
–Jag hade alla rätt, eller snarare alla fel i andras ögon, skojar hon lätt.
Enligt en analys från Jämställdhetsmyndigheten (2019) har kvinnor det tuffare än män inom politiken och möter oftare motstånd. Kraven är högre, de utsätts för sexualiserande kommentarer och hoppar av sina politiska uppdrag i större utsträckning än män. Graden av sexualiserat hot och våld mot kvinnliga parlamentariker är alarmerande i Europa, speciellt gentemot kvinnor som engagerar sig i jämställdhetsfrågor och frågor om våld mot kvinnor.
"Kvinnor har alltid blivit pikade och förminskade i politiken", anser Nina Berggård.
– Visst har jag precis som många andra kvinnor fått helt andra kommentarer än vad män har fått. Jag minns ännu mannen som ifrågasatte att jag hade med mig barn på sammanträden. De var stillsamma och tystlåtna. Om en man har med sig en unge på mötet tänks det istället; ”vilken karl”.
22 år gammal och nybliven politiker drev hon frågan kring kvinnors rätt till preventivmedel, vilket inte blev bemött helt som väntat.
– Mitt fokus var på den sexuella hälsan men istället fick jag kommentarer som anspelade på sex.
– Det här är en livslång kamp. Jag tror tyvärr inte att vi under min levnadstid kommer nå ett feministiskt, jämställt samhälle.
I den här artikelserien får ni ställa frågor till varandra. Marianne Sandström från Sverigedemokraterna har en fråga till dig. Hon undrar hur vi ska få fler kvinnor att engagera sig politiskt?
– Nätverka och stötta! För att få mer kvinnor in i politiken måste vi kvinnor driva på och lyfta fram varandra. Jag försöker alltid tänka på vilken kvinna som skulle kunna passa för ett uppdrag först. Sedan gäller det att stötta, finnas som bollplank och fungera som mentor för de kvinnor som tar på sig uppdrag.
Nina Berggård tycker Luleå är en stad med goda förutsättningar men bekymras över att så många kvinnor väljer att flytta.
– Kanske finns i Norrbotten fortfarande en mentalitet som inte tenderar att vara så feministisk, siar Berggård.
Den symboliska skolfrågan är viktig, anser hon.
– Medborgardialoger upplevdes som monologer. Många som bor på landet känner sig bortprioriterade trots löftet om en levande landsbygd. Det gäller att lyssna på medborgare varje dag, varje år och inte bara under valåret.
Snart är det 1 maj och i Umeå brukar Vänsterpartiet tåga tillsammans med kommunisterna. Vad tycker du om det?
–Jag tänker att första maj är en dag för att visa solidaritet och lyfta rättvisefrågor. Om man vill göra det med så många som möjligt, utifrån att man kan enas i vissa frågor, tycker jag man ska göra det. Jag skulle kunna samarbeta med alla partier men det klart att det är svårt att nå varandra.
Kanske återvänder hon en dag till platsen där allt började.
Kanske återvänder hon till barnhemmet en dag. "Men jag är ändå mer Nina från Kangos".
– Det är en del av mitt ursprung som format mig till den jag är men jag är ändå mer Nina från Kangos. Arbetsterapeuten, mamman, hustrun, vänsterpartisten och vännen.