”Du heter Jens Julian Tillman”, säger jag till honom när vi har satt oss ner i ett bordshörn på restaurang Live i Luleå Energi Arena.
– Så hemskt, säger Jens.
Han gillar inte namnet ”Julian”, men han berättar gärna varifrån det kommer.
– Min pappa är från USA. Han skulle skickas till Vietnam för att kriga men vägrade och gick med i proteströrelsen istället. Drivande i den rörelsen var en man som hette Julian Bond. Därav namnet.
Pappan, John Tillman, fick fly sitt land och kom till Uppsala.
– Där träffade han en underbar kvinna som var guide i stan. Tycke uppstod och de blev ett par.
Kvinnan hette Monika Jansson. Hon och John Tillman fick först Jens och sedan en till son som också fick heta John.
– Mamma och jag har ett speciellt förhållande. Hon har alltid varit så stolt över mig och uppmuntrat mig. Jag är 44 år nu men blir som en tioåring med mamma. Hon skämmer bort mig. Hennes stolthet är lite överdriven, men kul.
Jens växte upp i ett område i Uppsala med ”otroligt mycket ungar och mycket gräs”.
– Det var en idyll, lugnt och tryggt. Alla ungar var ute. Vi spelade basket, fotboll, brännboll, lekte ”burken” och klättrade i träd. På vintern spelade vi hockey och bandy på en isbana. Vi lekte ”live”.
Mamma Monika hade utbildat sig till lärare i svenska och lärde sönerna att tala och skriva korrekt.
– Vi fick lära oss vad som är rätt och fel överhuvudtaget.
Från nionde klass satsade Jens på basket. När han gick första året på gymnasiet kom han med i Södertäljes elitlag. Sedan följde år i andra elitlag, bland andra Plannja basket i Luleå. 2007 blev han coach i Ockelbo och sedan i Kinna och Södertälje i damernas basketliga.
– Södertälje tog SM-guld två år i rad – mot Luleå. Sedan tappade jag glädjen och bröt mitt kontrakt. Det blev för mycket vinna, vinna, vinna. Att vinna till varje pris är inte min ledstjärna i ledarskapet.
Jens blev lärare på basketgymnasiet i Luleå istället och sedan coach i Northland Basket.
Han har varit ledare för kvinnor enbart. Det är ingen slump.
– Det är där min ledarstil passar bäst. Där kan jag påverka gruppen, få dem dit de vill, få dem att offra sig och tänka positivt. Jag vill att tjejerna ska vara trygga och tro på sig själva. De ska veta att jag tror på dem och tillåter misstag.
Han ser en tydlig skillnad mellan damerna och herrarna i basketeliten.
– För kvinnorna är det laget och gruppsammanhållning som gäller. Männen är också för laget men vill också göra saker som de inte är kapabla att göra och alla vill ha mycket uppmärksamhet. Alla vill bli intervjuade och ses som bäste spelare i laget. Kvinnorna flyr helst från intervjuer. Ingen vill sticka ut. Jag vill att de ska sticka ut och Sofia Hägg, 18 år, ska känna sig som en lika viktig del av laget som Josefin Vesterberg.
Efter guldbanketten då årets SM-guld firas skiljs Jens och spelarna för att återses först i augusti när den nya basketsäsongen börjar.
– Det känns nästan lite ångestfyllt, säger han.
I sommar väntar umgänge med föräldrarna och lillebror med familj – och golf. Jens är passionerad golfspelare.
– Jag har alltid klubborna med mig. Bara när jag spelar golf kan jag koppla av helt från basketen som mitt liv handlar om. Golfen ger mig ny energi.
Någon gång under sin ledighet ska han åka med mamma Monika till Italien.
– Hon har pluggat italienska och ska få använda den. Vi ska ha kvalitetstid tillsammans.
Sedan ska han vara med brorsbarnen John och Charlie.
– Jag ska leka med dem på gräsmattan utanför deras hus. Det är total lycka för mig när de kommer springande och ropar ”Heeej farbror Jens!”. Jag tycker om dem och de tycker om mig för att jag är jag och inte för att jag är basketcoach.
Han är singel själv men kan se sig som make och pappa i en framtid.
– Om jag hinner. Med tanke på min ålder borde det i så fall hända inom en snar framtid. Men jag orkar inte bli någon som plockar svamp, gör collage och ryktar hästar.