På fredag har föreställningen ”Vägen hit” premiär på Norrbottensteatern. Sara Arnia har svårt att sätta ord på känslorna, så här dagarna innan:
– Jag vet inte. Tomt. Ja, nej fullt. Fulltomt. Så fulltomt man kan tänka sig. Men det ska bli intressant att möta publiken igen, det var tre år sen sist.
Regissören Karin Parrot Jonzon och Sara Arnia har en lång historia av samarbeten och beskriver sig som tvillingsjälar. Första gången de möttes var 1979 och Darios Fos ”En kvinna” var den gemensamma nämnaren.
– Sara har en unik förmåga att blanda allvar och humor, det är hennes absoluta signum. Hon tar ofta in publiken, och är det någon som säger något så svarar hon emot.
– Sen får man inte glömma att hon är en stor skådespelare. Innan hon kom till Sverige hade hon gjort de stora rollerna och spelat i europeiska pjäser av stor vikt. Det är inte bara ”roliga Sara” som får till det, utan hon är en stor skådespelare. Det är på tiden att man nu fattar det.
Den här gången vill dock inte Karin Parrot Jonzon kalla sig regissör:
– Det här är ett möte med Sara Arnia, punkt slut. Och du kan inte regissera en människas liv. Jag är bara någon sorts stöd, så gott jag kan.
När Sara Arnia var fem år kom hon som krigsbarn till Sverige och byn Prinsnäs i Råneåtrakten. Sex år senare var kriget slut och hon skickades tillbaka till mamma i Finland.
– Jag hade inget minne av tiden innan jag kom till Sverige, och ville stanna kvar hos min nya familj, där jag var som en prinsessa – i Prinsnäs.
Att Sara Arnia så småningom började med teater var mer en slump, berättar hon:
– Jag spelade amatörteater och kom in på scenskolan i Helsingfors när jag var 21 år. Sedan snurrade jag runt på olika teatrar i Åbo, Helsingfors och Vasa.
Och till teatern kom hon för att stanna.
– Jag kan ligga på nätterna och tänka att jag bara haft ett yrke, jag kan ju inget annat. Så visst har det slagit mig, men jag har aldrig funderat på att göra något annat.
Men längtan efter något annat gjorde ändå att hon sökte sig till Norrbottensteatern.
– Jag bodde i Vasa med mina två söner som just hade börjat skolan där. Jag ville vidare på något vis, men visste inte vad. En kamrat berättade om arbetsmetoden här uppe, om medbestämmande, fack, och att man turnerade. Det avgjorde saken.
I 47 år har Sara Arnia varit på Norrbottensteatern, nästan lika länge som teatern funnits.
– Att det är en länsteater betyder mycket för mig, att vi åker ut till människorna i stället för att de behöver komma till kusten. Jag älskar att vara på turné här uppe, med all publik. Vissa sitter tysta, men är ändå med och tycker att det är jätteroligt, andra skriker av skratt.
Som en av höjdpunkterna i karriären nämner hon gästspelet i Helsingfors med föreställningen om diktarmoran Elvi Sinero, som själv satt i salongen. Även mötena med två Staffan skattar hon högt:
– Det är en rikedom att ha varit i Staffan Westerbergs fantasivärld, att han släppte in mig dit. Det går inte att beskriva om man inte har jobbat med honom, och hur betydelsefull han är.
– Och den andra Staffan – Göthe. Ack så olika men underbara båda två, och många kvinnoroller skriver de, bra kvinnoroller.
Men nu är det dags för den sista föreställningen.
– Ja, det är det faktiskt, det blir ett tack och adjö till publiken. Det skulle vara märkvärdigt om det skulle vara några roller som lockar mig nu, jag har gjort mitt. Nu är det ingen roll jag har, nu ska jag berätta mitt livs historia för dem.
Hon ler och tillägger:
– Sen finns det ganska ordentlig återväxt från min sida, det är jag nöjd med.
Återväxten består av Saras tre barnbarn Nora, Edvin och Einar Bredefeldt, som alla gått i farmors fotspår.
– Det är ju inte så märkvärdigt ändå, tänker jag – men jag är ju stolt över dem.
Brukar de fråga dig om råd?
– Nja, det är mer frågor om hur det var då. Nora ringde från Arvidsjaur och sa: ”Farmor, kommer du ihåg hur logen ser ut här?”
Du har bott ungefär lika många år i Sverige som i Finland. Var känner du dig mest hemma?
– Jag vet inte det, och vet inte var jag ska läggas när jag är borta. Det tänker jag på. Jag hör nog inte hemma någonstans, lika lite som jag har något språk. Jag är finne i mig, när jag blir arg så är jag ju finsk.
– Och ibland kommer finska ord för mig mer än svenska när jag ska förklara något. Det är sånt som ligger kvar, eller som kommer när jag blir gammal. Jag har ännu inte märkt att jag börjat prata finska utan att veta det. Men så känner jag mig.