De politiska argumenten slipas. Stora kaffetermosar med pumpfunktion diskas ur. Ringlistor och aktivitetsplanering skapas. Kampanjledare är sedan länge utsedda och har fått upp ångan. Det är val. Ett val med miljoner röstberättigade. Ett val där vi väljer ledamöter som tillsammans ska ta ansvar för en organisation med intäkter på drygt 23 miljarder och förvaltar en förmögenhet på 45 miljarder.
Jag talar om kyrkovalet. Ett val med många röstberättigade, men få som röstar. Det har aldrig varit särskilt stort och har dessutom under senare år blivit än mindre.
När vi firar gudstjänst i Svenska kyrkan förkunnas trosbekännelsen unisont . Där finns strofen ”en helig, allmännelig kyrka”. Det är där, i relationen mellan kyrkan och det värdsliga, som kyrkopolitiken har sin grund. Nästa månad är det exakt 500 år sedan Martin Luther spikade sina teser på porten till Wittenbergs slottskyrka. Ett uppror mot den katolska kyrkan som fick spridning och ledde fram till hela protestantismen.
Där lades grunden för det som i dag är Svenska kyrkan: En komplex bild av hur kyrkan ska verka mellan biskopars uttolkning av rätt lära och en verksamhet som är bredare än bara präster. En folkkyrka, där tron förkunnas av de som vigs till sina ämbeten men där styrningen av de värdsliga tingen hanteras också av andra.
Elisabet Svantesson från Moderaterna skrev i en stämmomotion: ”Lika lite som någon av oss skulle komma på tanken att kräva politiska val till Röda korset, Greenpeace eller till andra kyrkor och samfund bör vi ej heller göra det när det gäller val till Svenska kyrkan.”
Så resoner även andra partier. Numera är det bara Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna som kandiderar som partier. Att de andra riksdagspartierna inte kandiderar ska inte missförstås med att de skulle sakna intresse. Många är de nomineringslistor som konkurrerar med de befintliga partierna på just partipolitisk grund. Nomineringsgruppen ”Kristdemokrater i Svenska kyrkan” är exempelvis inte direkt kopplad till partiet Kristdemokraterna. Samma gäller för Vänstern i Svenska kyrkan och Fria Liberaler i Svenska kyrkan, som inte formellt men praktiskt, finns nära sina partier. Alla dessa förstår dock skillnaden mellan helig och allmännelig.
Sverigedemokraterna går däremot till val och vill förändra mer än bara de världsliga tingen: ”Den (kyrkan) börjar tappa sitt ursprungliga syfte och företrädare har tagit politisk ställning”, säger Julia Kronlid som är en av de två kyrkopolitiskt ansvariga för SD. Företrädaren hon i exemplet menar tar politisk ställning är en av landets biskopar och en röst på partiet ska antagligen ändra på det.
Just där fångas nerven i valet. Det finns ett antal partier som alla bekänner sig till uppdelningen att förkunnelsen och tron hanteras av de vigda, och Sverigedemokraterna som uppenbarligen tycker annorlunda.
Valfilmen handlar nästan inte alls om kristendom eller ens om religion, utan om ett arv från samling runt eldar fram till kyrkobyggnaders historiska betydelse. Inte någonstans finns kopplingen till kyrkan som en plats för människorna, eller för verksamhet som ligger inom den traditionella kyrkopolitiken.
Nya testamentet är inte ett partiprogram och Jesus inte en världslig politiker. Därmed är inte präster och biskopar ”vänsterliberala” eller någon annan etikett vi försöker klistra på dem. De förkunnar evangelium. Vill vi att de ska få fortsätta det, måste vi rösta i kyrkovalet. Då på vilket parti som helst, utom Sverigedemokraterna.