Författaren Lars Gyllenhaal har ägnat en stor del av sitt liv åt att utforska och skriva om andra världskriget, men aldrig har historien kommit honom så nära som när han hörde talas om Henry Backmans livsöde.
– Jag har svårt att sätta ord på det, men när det kommer till den egna byn blir det ännu mera på riktigt. Jag får än i dag rysningar när jag tänker på det, säger Gyllenhaal när vi träffar honom i hans hem i Rosvik, bara några stenkast från platsen där Henry Backman växte upp.
***
Berättelsen blev ett kapitel i Gyllenhaals senaste bok ”Svenskar i strid mot Hitler”. Historien börjar i 1920-talet då Henry Backmans far plötsligt dog efter att ha skadat sig i foten och drabbats av blodförgiftning.
– Det här var ju före penicillinets tid och det kunde räcka med en liten fotskada för att man skulle dö. Det var den verklighet de fick erfara, säger Lars Gyllenhaal.
Familjen tvingades sälja gården. Henry Backman ville gifta sig med sin fästmö som var gravid, men planerna gick om intet på ett förödmjukande sätt. Han sysslade med boxning och hade en rejäl blåtira när frieriet skulle framföras. Blåtiran i kombination med att han inte längre var någon välförsörjd person gjorde att han fick ett brutalt nej från fästmöns familj.
Henry Backman hade två farbröder i Amerika och fick hjälp med pengar till biljetten över. San Francisco blev ny hemort. Året var 1929, ett mörkt årtal i USA:s historia med börskrasch och efterföljande depression.
Trots svåra tider lyckades han försörja sig, först som golvbonare och senare som föreståndare för Svenska Hallen i San Fransisco.
1942 nåddes brodern Sven i Rosvik av ett kortfattat telegram. Det bestod endast av två ord: ”Joining army” (går med i armén).
Henry Backman hamnar i den amerikanska arméns 35. infanteridivision där han utbildas till artillerist och placeras i 127. fältartilleribataljonen.
I juni 1944 skriver han till brodern Sven och meddelar att han befinner sig i England, att han mår bra och att han varit lycklig sedan han lämnade hemmet. Han gläds också åt att de har bra kläder och får bra med mat i armén.
Ett par veckor senare stiger han i land i Frankrike, på Omaha beach i Normandie där den stora invasionen har ägt rum på dagen D ungefär en månad tidigare. Den 11 juli hamnar hans division i strid norr om staden St. Lo som intas efter en veckas hårda strider, svårt sönderbombad. Framryckningen fortsätter och de första dagarna i december avlossar Henry Backmans artilleribataljon de första granaterna som landar på tysk mark.
– Teoretiskt sett kan man säga att en Rosviksbo kan ha varit den förste att skjuta en amerikansk salva in i Tyskland, säger Lars Gyllenhaal.
I december 1944 är han med om ett av andra världskrigets mest kända slag då divisionen slår sig fram till Bastogne i Belgien där amerikanska styrkor inringats under Hitlers Ardenneroffensiv.
I mars 1945 korsar divisionen floden Rhen. Framryckningen går snabbt genom Tyskland och i slutet av april är Henry Backman bara sex–sju mil från Berlin. Förflyttning sker sedan till Hannover där han upplever slutet på kriget i Europa.
Sommaren 1945 befinner han sig i Frankrike och skriver till brodern Sven: ”Ja nu är ju kriget slut även här, så vi är ju alla glada över det. Jag kan ju säga att jag har varit lycklig att komma igenom det utan skråmor. Jag var 10 månader uppe i krigsfronten. Så jag kan säga att jag har sett en hel del på den tiden”.
Mycket mer än så får vi inte veta om hur han upplevde kriget.
– Han var Inte den som pratade om motiv och sådana saker. I sina brev tar han mest upp att han fått bra kläder och bra mat i armén. Ingenting om Hitler och sånt, säger Lars Gyllenhaal.
Henry Backmans hem i Rosvik är sedan länge borta, men minnet av gården finns bevarad på en målning hemma hos brorsdottern Lena Hedkvist. Platsen där huset stod kallas än i dag Backmansnäset.
Lena Hedkvist fick aldrig träffa sin farbror som aldrig kom att återvända till Sverige. Hon minns Amerikapaketen som Henry skickade åren efter kriget. De kunde till exempel innehålla kaliforniska russin och risgryn.
– Det kom en låda med lite smått och gott varje jul.
Upplevelserna av kriget tycks han dock ha varit fåordig om. Lena och maken Börje Hedkvist gjorde en resa till San Francisco och fick veta en del genom familjemedlemmar och bekanta till Henry.
– Han var glad att han var helskinnad, det vet jag. Men när han kom hem från kriget var han väldigt deprimerad. De tyckte att han skulle åka hem till Sverige, men han skakade på huvudet och sa: ”ni vet inte, ni vet inte”. Han tänkte väl på allt han varit med om i Sverige, säger Lena Hedkvist.
Ändå verkar han ha repat mod. En kort tid efter hemkomsten gifte han sig med svenskamerikanskan Emily Anderson Devincenzi. Han var också delägare i en charkuterifirma och enligt de som kände honom var han en social person, aktiv i en rad svenskföreningar i San Francisco.
I likhet med många amerikanska soldater hade Henry Backman ätit hälsovådliga konserver under kriget. Han drabbades av en svår leversjukdom som sannolikt orsakats av konserverna. Han dog 1954 och begravdes i San Francisco, som en krigshjälte med kistan insvept i amerikanska flaggan.
Lena Hedkvist minns när dödsbudet kom till Rosvik.
– När jag kom till postkontoret låg där ett telegram. Jag sprang till pappa som var ute på åkern och jobbade. Han bleknade och så öppnade han telegrammet och då stod där att Henry hade dött. Pappa var väldigt, väldigt tagen. Det var tråkigt att Henry aldrig hann komma hem.
Efter hans död kom ett paket till familjen i Rosvik. Det innehöll bland annat uniformsjackan som Henry Backman burit under kriget. Den skickades senare till Henrys dotter Gunvor som bodde i Skåne, den dotter som fötts 1928 och som Henry inte sett sedan flytten till Amerika. I jackan fanns en plånbok med ett fotografi av Gunvor som han burit med sig hela vägen från Normandie till Berlins utkanter.
– Gunvor lever än i dag i Skåne Hon fick boken nyligen och blev väldigt glad, berättar Lars Gyllenhaal.
I boken vittnar andra soldater om de hårda striderna i krigets slutskede och om motiven till att gå ut i krig mot Hitler. Lars Gyllenhaal skriver om svenskar i samma division som Henry Backman, exempelvis göteborgaren Anders Kullander, en av få allierade soldater som tog sig in i Berlin, ända fram till Hitlers bunker.
Ett annat kapitel handlar om Gösta Wollin, en svensk-amerikansk fallskärmssoldat som utan någon egentlig träning luftlandsattes i Normandie. Wollin kom senare att skriva böcker där han förklarar sina drivkrafter. Han hade tidigt känt en avsky mot nazismen och förföljelserna av judar. Han var själv gift med en judisk kvinna som han bodde tillsammans med i Oslo. När tyskarna ockuperade Norge 1940 gick flykten till USA där han frivilligt gick med i armén. Wollin är också överraskande kritisk mot segrarmakterna och drar sig inte för att skildra övergrepp mot tyska soldater och plundring.
Lokalhistoriskt intressant är också berättelsen om Piteåbon Per-Johan Westberg som utvandrade till Amerika 1929, hamnade mitt i den ekonomiska depressionen och tvingades leva som en luffare.
– Han var en klassisk ”hobo”, som man säger i USA, tills en släkting räddade honom från gatan i Chicago. Först blev han målare och sedan soldat.
Westberg tjänstgjorde som ingenjörssoldat i 13. pansardivisionen. Krigsinsatsen gick genom Frankrike och Tyskland till Hitlers födelsestad Braunau i Österike som befriades av divisionen. Som pensionär flyttade han tillbaka till Piteå där han dog 1997.
Med sin bok har Lars Gyllenhaal velat belysa omfattningen av den svenska insatsen på amerikansk sida.
– Om jag får uttala en förhoppning så tycker jag att bilden av Sverige under andra världskriget borde bli lite förändrad av att jag har kunnat kartlägga att gott och väl över 1 500 svenska medborgare blev amerikanska soldater.
Svenskarna som var frivilliga i de tyska SS-förbanden har skildrats i många böcker och tv-program. Lars Gyllenhaal har märkt att ungdomar ofta bara har hört talas om de som stred för Tyskland.
– Det har varit ett enormt fokus på de här som var i tysk uniform och de var ju högst 200 personer. Det blir lite fel om man inte ens vet att det var betydligt fler på den andra sidan.
Det handlar också om den sammantagna bilden av Sverige under andra världskriget.
– Jag brukar säga att vi har dels den svenska statens agerande, dels det svenska samhällets agerande och det är inte alltid samma sak. Visst fanns det en hel del tyskvänner och rena nazister i överklassen och inom militären, men det får inte överskugga hur den stora massan av svenska folket tänkte och agerade, för då blir ju bilden av andra världskriget skev.