Katarina Halvardsson är en naturmänniska som helst är i stallet, trädgården eller ute i skogen när hon har ledigt från arbetet på RF-SISU Norrbotten.
Katarina Halvardsson, 52, sätter sig ned utanför sitt gula hus i Avan, drygt två mil utanför centrala Luleå.
Det blåser friskt ute, men det är inget som stör henne.
– Jag är en lantis. Både jag och familjen gillar djur och natur.
Men du är född och uppvuxen på andra sidan Lule älv?
– Ja, jag är gammelstadsare från början. Jag bor i min mormor och morfars hus som vi tog över när jag var 25 år. De hade butik här i Avan och som liten var jag mycket här. När mormor hade dött och morfar hade flyttat in på ett äldreboende stod huset tomt och vi flyttade in.
Du blir beskriven som en naturmänniska. Hur menar man då?
– Jag är ingen som vandrar över fjället. Men jag kan uppskatta att sitta på en stubbe i skogen. Jag fuskar med svampplockning även om jag lärt mig karljohansvamp, trattkantareller och kantareller. Däremot måste jag lära mig att hitta svamparna. Bär kan jag plocka, men helst njuter jag av att grilla en korv på berget i närheten.
Händer det ofta?
– Tyvärr blir det inte så mycket sådant eftersom jag har både jobb och hästar som tar upp mycket av min tid. Jag är uppe vid fem-sex-tiden på morgonen och släpper ut hästarna från stallet. Sedan har vi sådan tur att han som äger stallet kan ge hästarna hö till lunch. Och sedan efter jobbet är jag där igen. Sen är det inte mycket kvar av dagen.
Stor del av fritiden spenderas med hästarna Electric Crescendo (brun) och Pearl Hart. Som 18-åring köpte hon hästen Vivaldi och kallades för Snobben. Snobben ägde hon i 14 år.
De flesta kallar dig "Ninna" – inte Katarina. Var kommer det ifrån?
– Det är jag själv från när jag var liten. Jag kunde inte säga Katarina, så jag sa "Ninna" i stället. Det fastnade snabbt bland släkt och familj – sedan har det följt med mig. Ett tag var jag bara "Ninna", Katarina användes bara när jag var arg eller bestämd (skratt). Numera lyssnar jag till Katarina också. På jobbet är jag "Ninna", smeknamnet följer med mig.
Så jag kan skriva Katarina ”Ninna” Halvardsson?
– Ja, det funkar.
Sedan har jag även hört talas om Öhemmanets Kaninklubb?
– Ja, ÖKK (skratt).
Var det ditt första styrelseuppdrag i livet?
– Nja, jag tror inte det. Jag började ju på ridskola som sjuåring och blev snabbt indragen i ungdomssektioner och jobbade i styrelser redan då. Det var det gänget som startade ÖKK hemma i Gammelstad också.
Kan du berätta mer om klubben?
– Det var seriöst. Vi hade till och med en egen medlemstidning. Det här var någon gång 1977–78 och vi skrev tidningen för hand. Sedan ordnade vi kopior för hand. Ibland hade vi turen att få tag i en stencilapparat som gjorde arbetet snabbare.
– Vi gav ut medlemstidningar regelbundet och gjorde även egna gulröda medlemsknappar i kartong som vi kunde fästa på kläderna. Sedan anordnade vi kaninhoppning och andra tävlingar.
Hur var du i tävlingarna?
– Jag har ingen vinnarskalle (skratt) – det har jag aldrig haft. Det var bara roligt att vara med och anordna. Jag tyckte det var roligt att många ville vara med och fixade gärna fika. Nä, jag var nog inte så bra – och inte min kanin heller.
Vad hette kaninen?
– Lillen – en dvärgkanin. Min syster hade en som hette Grollan. Vi trodde det var två tjejer – men hoppsan, det var de tydligen inte.
Sedan har du avverkat en hel del styrelser sedan kaninklubben?
– Ja, det har jag.
Här i Avan?
– Jodå. Exempelvis intresseföreningen som anordnade Höslaget i flera år. Jag var ordförande där ett tag. I Avans SK har jag varit ledamot och även både ledare och tränare i basket. Numera sitter jag inte i någon styrelse här hemma i byn.
Hemma i Avan får Katarina Halvardsson lugn och ro. Hon tog över sitt hus efter mormor och morfar i mitten på 1990-talet.
Hur hamnade du på RF-Sisu som distriktsidrottschef?
– Sedan 1990 har jag varit engagerad inom ridsporten. Jag satt med i tävlingssektionen på förbundet och hade arbetat en kort stund på ridsportförbundet. Genom detta fick jag kontakt med SISU idrottsutbildarna och sedan började jag som styrelseledamot på SISU 1997 där jag även hann vara både vice ordförande och ordförande. Därefter blev jag ordförande för Norrbottens Idrottsförbund och SISU.
– När Jane Fernholm skulle gå i pension 2011 undrade hon om inte jag skulle söka hennes tjänst. Första tanken var: ”Men, ska jag? Va?”. Men sedan tänkte jag: ”Vad kul. Tänk att få arbeta färdigt med frågorna och inte bara skrapa på ytorna”. Så jag sökte, precis som alla andra, och fick jobbet. Det är det bästa beslutet jag tagit. Jag har varit här i tio år nu. Det låter kanske lite kliché. Men jag har världens bästa jobb. Det är så omväxlande och ingen annan dag är den andra lik.
Hur menar du då?
– Ena dagen kan jag vara ute i en förening och prata med aktiva, eldsjälar eller styrelse. Nästa dag kan jag ha samverkan med civilsamhället eller idrottspolitiska frågor inom en kommun.
Vad brinner du extra för?
– Jag kan i alla fall säga vad jag brinner minst för. Det är det administrativa – där har jag utvecklingspotential. Jag är en person som vill framåt och snabbt till nästa grej.
– Det som varit, exempelvis verksamhetsberättelser och liknande, är inget för mig. Där är jag glad över att ha folk runt omkring mig som tycker om sådant. Jag har som roligast när jag får vara ute bland folk och känna att vi gör skillnad.
Trivs du att alltid ha folk runt omkring dig?
– Nja, ibland känner jag mig lite tråkig när jag är ledig. Min man är väldigt social och vill träffa folk, det gör vi också. Men i mitt jobb är det mycket sådant och när jag är ledig längtar jag snarare efter lugn och ro. Jag skyller det på en arbetsskada eftersom jag, när det inte är pandemi, träffar många. Helst är jag med hästarna, målar tavlor eller fixar i trädgården.
– Visst träffar vi andra privat och har trevligt, men i mindre skala. Stora fester är inte min grej, då blir jag fort nöjd. Mina vänner kallar mig 21.14 ibland. 21.14 på kvällen – då checkar Halvardsson ut. Middagen är avklarad och det är dags att gå och sova (skratt).
Folk i din närhet säger att du får saker gjorda. Stämmer det?
– Jag tycker inte om att dra av plåster långsamt eller fundera för länge. Ibland kan det gå fort och fel, men då får man bara lära sig av det. Jag gillar att göra saker, tänka och komma vidare tillsammans. Jag är nog otålig av mig och det som går långsamt stressar mig. Min roll på RF-SISU passar nog mig eftersom mycket svänger och ändrar sig hela tiden.
Är det likadant när du är ledig?
– Ja. Då kan jag också ha bråttom. Där är det tur att jag har min man. Han är den försiktiga som tänker efter. Det är bra att vi är en av varje. Jag har något litet rastlöst inom mig. Jag kan inte bara sitta still. Sitter jag i en digital konferens behöver jag pilla eller rita på något samtidigt. Eller kanske sortera knappar.
– Jag är lite extrem och det gränsar väl till någon ”obsession”. På helgen, när familjen har framme godisskålen, kan jag börja sortera godisarna i färger medan vi sitter och kollar på något på tv. Min familj brukar kunna bli less på mig – men jag kan inte bara sitta still (skratt).
Katarina Halvardsson, distriktsidrottschef, RF-SISU Norrbotten.
Vad brinner du för inom idrotten?
– Breddidrotten. Av att skapa förutsättningar för barn, ungdomar och äldre är aktiva kommer vidare i sin idrott. Se utveckling, att de har roligt och lär sig nya saker. Jag brinner för att skapa möjligheter för sådant.
Du saknade vinnarskalle i kaninklubben. Gäller det även övrig idrott?
– Träningen har alltid varit roligast. Att tävla med och mot sig själv.
Men du har tävlat i hästhoppning eller dressyr?
– Ja, i både hoppning och dressyr på lokal och regional nivå i Norr- och Västerbotten. Men träningen har alltid varit min grej.
Hur trivs du med att vara länsidrottens ansikte utåt?
– Det är inget problem, men jag känner absolut inte att just jag måste synas. Jag trivs bra med att kunna påverka.
Det verkar vara en röd tråd i ditt liv att påverka?
– Ja, precis. Jag kan inte låta bli. Tycker jag något är jag gärna med och pillrar. Det har varit så sedan tidig ålder. Genom åren har det varit alla möjliga saker från elevråd på skolan till det jag gör i dag. Jag har alltid velat påverka.
RF-SISU Norrbotten är en sammanläggning av två organisationer. Vad gör ni?
– Oj, kortfattat så har vi har två uppdrag. Vi är RF och SISU:s regionala organisation vilket innebär två uppdrag, ett idrotts- och ett folkbildningsuppdrag. Vi företräder, stödjer, utvecklar, utbildar och samordnar den regionala och lokala idrottsrörelsen.
Vad gör SISU exempelvis?
– Vi erbjuder och genomför folkbildning i samverkan med föreningar. Vi utgår från vad föreningen behöver och är en resurs och stöd till deras utveckling till exempel genom idrottsövergripande utbildningar för ledare och tränare.
Och RF?
– På den sidan kan det handla om att företräda och samordna idrotten och ta rätt på vad de behöver innan man går ut till kommun och region och andra offentliga aktörer, för att skapa och bibehålla goda förutsättningar för föreningarna.
Hur har ni upplevt coronapandemin?
– Det är förödande att idrotten tappat så många aktiva, ledare och eldsjälar. Vi hoppas verkligen att många hittar tillbaka framöver. Idrottsrörelsen och hela samhället kommer att ha stora utmaningar. Det som är oroande är folkhälsan.
Det har varit ett år med förändrade restriktioner och regler kring idrotten. Hur har ni upplevt det?
– Det har varit väldigt mycket information och tolkningar av lagar och regler. Men det har bara varit för oss att gilla läget och acceptera. Men det är klart, nu börjar det vara mjölksyra i alla föreningar och förbund. Det är tufft nu för många, det ser och märker vi.
Hur ser ni på framtiden?
– Vi behöver identifiera snabbt vad som behövs. Det gäller att tänka framåt. Och göra det här tillsammans.
Katarina Halvardsson, distriktsidrottschef, RF-SISU Norrbotten, bor sedan mitten av 1990-talet i byn Avan utanför Luleå.