Ett par sprider sin sons aska. En ung kvinna som har slutat äta hämtas av sjukvårdare. Tre par – i tre olika stadier av äktenskap och relationer – sitter uppradade tillsammans.
Scenerna avlöser ljudlöst varandra i Lars Noréns nya föreställning, som är den första han sätter upp på nationalscenen sedan 1998. ”Stilla liv” är uppbyggd av 104 scener och spelas av 24 skådespelare, varav 12 är barn och unga.
– Det här är essensen av saker som händer människor. Pjäsen utspelar sig under en period från 1897 till 2015 och det här är sådant som de minns tillbaka till i sina liv. Då minns man inte så ofta orden, säger Lars Norén efter en öppen repetition av de sista scenerna.
När den hyllade regissören nu åter tar sig an dramatiken har lyriken ätit sig in än mer i hans scenspråk. Pjäsen beskrev han på förhand med ordkedjan: ”Soppkö Stenläggning Enkelhet Barnaska Liar Disfarmer Ljus Pappväskor Robert Bresson Fjäderdun Höjdhopp Inga Landgré”.
Hans senaste dramer har varit allt mer avskalade och minimalistiska. Nu har han struntat helt i dialogen och koncentrerar sig i stället på kroppspråket, blickarna, scenerierna.
– Man behöver orden mindre och mindre. Det är ett sådant outsägligt rike av saker som inte går att uttrycka med ord. Jag har haft en maxim att man förstår nästan allt tills man ska förklara det.
Norén vill skildra ett helt livs gång, och hoppas att publiken ska pussla ihop en handling. Flera av scenerna har han själv genomlevt vid återkommande tillfällen.
– Det är liv och död, tid, minnen och kärlek. Det är väldigt många dödsscener.
Sammantaget blir pjäsen också en historielektion om Sverige. Där syns arbetare, barnarbetare och hungerkravaller. Den politiska kampen är närvarande utan att ha huvudrollen.
– Du sade till oss att pjäsen ska vara som ett fotoalbum från en gammal vind, säger Irene Lindh till Lars Norén i salongen.
Under repetitionen är det han som sköter allt prat, och förklarar för skådespelarna vad som pågår på scenen: ”stryk sju gånger över skivan och mima orden, det är din barndoms musik”. Utmaningen med att inte använda ord tycker han främst var logistisk: det var ”ett mindre helvete” att hålla isär alla scener. För skådespelarna gällde det också att inte överdriva uttrycket.
– Lars hade det största problem med att hålla oss nere så att det inte blev mim, säger Lars Lind.
Norén har försökt skriva den här pjäsen i 4–5 år. Samtidigt har han arbetat med tre pjäser om ”väldigt gamla människor”, som ska sättas upp på Kulturhuset Stadsteatern, Dramaten och i Paris.
– Jag ser det som slutet, jag ser den här regin som början på slutet, säger han och antyder därmed en eventuell sorti som dramatiker med de tre pjäserna – som tvärtemot ”Stilla liv” ska vara fulla av ord.
Samtidigt tycker han att arbetet har varit mycket lustfyllt.
– Det här har varit unikt och fantastiskt, en otrolig tid med en underbar ensemble. (TT)