I tolv år har Anna-Stina Hedman skött om sin rullstolsburna man i hemmet. Hon är en av dem som drabbas av indragningen av antalet avlastningsplatser.
– Det har varit en jobbig tid under pandemin, men det här är egentligen inget nytt som uppstått under det senaste året. Jag vet inte hur många gånger som jag varit med om att få ansökan om avlastning beviljad för att senare få besked att platsen istället gått till en brukare som skrivits ut från sjukvården. Det är klart att man blir besviken.
Normalt förfogar Luleå kommun över tio närståendeplatser, som ska skapa en möjlighet till vila och rekreation för anhöriga till personer som vårdas i hemmet.
Under pandemin har samtliga närståendeplatser dragits in. De har istället tilldelats brukare som skrivits ut från sjukvården, men som inte klarar att bo i sina respektive hem.
Under sommaren har kommunen successivt kunnat öppna allt fler närståendeplatser. I dag är fem platser tillgängliga; två på Bergvikens vård- och omsorgsboende, en på Midskogen samt två på Västberga i Råneå.
Ronnie Arespång är ansvarig verksamhetschef inom socialförvaltningen.
– Vi vet att det är en utsatt grupp som vårdar sina anhöriga i hemmet. Flera av dem har varit i kontakt med mig. I dag försöker vi fördela platserna till så många som möjligt, men tyvärr kan vi inte hjälpa fler. Det är fullt överallt. Problemet är att vi behöver fortfarande hjälpa Region Norrbotten genom att ha kapacitet att ta emot utskrivna patienter.
För en månad sedan fick Anna-Stina Hedman för första gången på 1,5 år en möjlighet att vila från den dagliga omvårdnaden av hennes make.
Hon hade även ansökt om avlastning under augusti, men där blev det avslag.
– Närståendeplatserna är viktiga för oss eftersom det innebär en andningspaus där vi kan ägna på oss själva. Det skapar möjligheter att träffa sina barn eller göra en kortare resa, betonar Anna-Stina Hedman.
Hur stort är behovet av närståendeplatser i Luleå?
– Fem platser är långt ifrån tillräckligt. Jag förstår att Luleå kommun måste hjälpa brukare som skrivs ut ur sjukvården, men varför måste man ta platsen från anhörigssidan? Det är alltid vi som ska få stå tillbaka. Det känns inte rätt, säger Anna-Stina Hedman.