Aleksander Solzjenitsyn prisades 1970 ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Som kapten i den sovjetiska armén hade han dömts till åtta års fängelse efter att i ett brev till en vän ha uttryckt kritiska åsikter om Stalins militära kompetens.
Åren i fånglägren gav stoff till debuten ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, publicerad i tidskriften Novyj Mir 1962. Kortromanen väckte uppståndelse, eftersom ingen tidigare vågat berätta om de sovjetiska fånglägren. Solzjenitsyn hamnade i onåd, uteslöts ur det sovjetiska författarförbundet och blev benämnd ”folkets fiende”.
Nobelpriset sågs senare i hemlandet som en belöning för ett antisovjetiskt författarskap. Röda arméns tidning De väpnade styrkornas kommunist kallade det ”fosterlandsförrädarens kainsmärke.”
Själv beskrev han i memoarerna ”En kalv med eken stångades” 1975 hur han tidigt hoppades bli utvald:
”Jag behöver det där priset! Som en stödjepunkt i striden! Och ju fortare jag får det desto fastare kommer jag att stå, desto hårdare kommer jag att slå! (…) Hela den sprängladdning, som jag hopat, alltsedan cellboxarna i Lubjanka via vinteruppställningarna i Steplag, för alla de kvävdas skull, alla de arkebuserade och ihjälsvultna och ihjälfrusna! Jag skulle nå fram till Nobeltribunen – och låta åskan gå!”
Åskan utbröt aldrig, för den sovjetiska ledningen stoppade honom från prisutdelningen. Han fick inte ens besöka svenska ambassaden i Moskva för att där ta emot priset. Å andra sidan passade det den svenska regeringen, vid tiden rädd att stöta sig med Sovjetledarna. Svenska staten fick på inget sätt kopplas ihop med Svenska Akademien, fastslog statsminister Olof Palme. Allt utvecklades till en besvärande diplomatisk skandal och författaren Vilhelm Moberg kallade Palme undfallande och feg.
Till Nobelfesten skickade Solzjenitsyn ändå en skriftlig hälsning, men när Akademiens Karl Ragnar Gierow läste upp den uteslöt han sista meningen:
”Måtte man vid detta rika bord icke glömma de politiska fångar, som i dag hungerstrejkar för sina starkt begränsade och fullkomligt förtrampade rättigheter.”
Manuset till Solzjenitsyns Nobelföreläsning blev senare utsmugglat av SVT:s Moskvakorrespondent Stig Fredriksson och offentliggjort 1972.
Året därpå fick Solzjenitsyn publicerat första delen av storverket ”Gulagarkipelagen”, hans namn på de hundratals lägren i Sovjet. Redan på 1950-talet hade han samlat in över 200 vittnesmål som beskrev Stalins systematiska grymhet, samt visade att den kunde härledas tillbaka till Lenin.
”Gulagarkipelagen” gjorde att dissidenten Solzjenitsyn förlorade sitt medborgarskap.
Han förvisades till Västtyskland, vilket samtidigt innebar att han kunde ta emot sitt Nobelpris, fyra år i efterskott.
I 20 år levde han i exil i Schweiz och USA, innan han efter Sovjetväldets sönderfall återvände till sitt hemland, där han avled 2008, kort före sin 90-årsdag.
Solzjenitsyn såg sig inte som ”bara” författare. Med sina böcker hade han ”ställt sig i den historiska sanningens tjänst”.
Mer än de flesta bidrog han till den sovjetiska kommunismens fall.