Hans föräldrar berättar att han vid sidan av sina ekonomistudier arbetade med att köra båt vid muddringsverken.
Maria Evertsson ligger i Nils säng på övervåningen i radhuset på Björksskatan i Luleå. Hon har på sig hans tröja och funderar på hur hon ska få lukten av sin son att inte försvinna. Hon vill bara vara nära honom hela tiden. Hon vill ha honom kvar. Igår, söndag, var den värsta dagen i hennes liv.
– Jag slog upp ögonen och såg artikeln i tidningen. Och jag visste direkt att jag har tappat mitt barn, säger hon.
Det som händer efteråt är ett töcken. Ett sms från en vän, en bilfärd i vild panik ut till Nils pappa i Brändön, väntan på att polisen ska dyka upp och lämna beskedet.
"Han körde de största båtarna som hans pappa har, lätt och ledigt", berättar mamma Maria Evertsson.
– Jag bara skrek.
Hon återger polisens ord efter att de kört in på gårdsplanen i Brändön:
– Nils har varit med om en tragisk bilolycka, han klarade sig inte. Nils är död.
– Där dog mitt hjärta. Igår släcktes det, säger Maria Evertsson.
Hon beskriver hur Nils liv började om, fast åt fel håll.
– Den dagen han föddes ringde jag runt och underrättade alla om att han var född och nu behövde jag göra det för att han var död.
Det plingar i hennes mobil hela tiden, hon orkar inte svara alla. Maria gråter hela tiden.
– Jag har alltid sett Nils som en jordängel. Han var magisk. Han har aldrig sagt ett ont ord till mig, jo en gång då han tyckte att jag tog fel parti när han och hans bror grälade.
Nils till vänster, tillsammans med lillebror Malte en sommar för cirka tio år sedan.
Hon berättar att Nils var en kille som alltid tog saker i egna händer. Det gjorde han i fredags, då han varit och mönstrat i Stockholm. Egentligen skulle han åka hem med tåget tillsammans med de andra 18-åringarna och komma hem på söndagen. Men Nils bokade en flygbiljett istället och landade hemma i Luleå i fredags kväll.
– Han skulle få vara pjäsgruppchef, han tyckte det var döcoolt. Och vi var så stolta över att Försvarsmakten såg samma sak i honom som vi såg, att han var så trygg i sig själv och hade så mycket pondus att han skulle kunna leda en grupp. Han hade bara lyst där också, säger Maria.
Hon och Nils pappa, Daniel Sundström, är båda så jäkla stolta över sin son.
– Han tog körkort samma vecka han fyllde 18 och han skrev provet för jägarexamen. Han har jobbat och tjänat egna pengar redan i flera år, han bad aldrig om något. Köpte en egen bil, berättar pappan Daniel Sundström.
Han hade kontakt med sonen bara 20 minuter innan olyckan inträffade. Det var först morgonen efter, då Maria ringde, som han upptäckte att sonens rum var tomt.
"Nils ville verkligen leva. Han var så jävla redo för livet. Det var alltid hjärtat som valde väg", säger mamma Maria Evertsson.
– Jag har aldrig känt att jag behövt vara orolig för Nils, han var så rejäl. Det var ordning och reda på honom, säger Daniel.
Både Daniel och Maria beskriver Nils vänner som fantastiska.
– De hängde mycket i bagarstugan i Brändön. Det här är inget busgäng, de är så otroligt fina ungdomar, säger Maria.
Mitt i tårarna börjar hon skratta.
– Nils och en av de andra killarna gjorde en challenge, de skulle gå 100 000 steg på ett dygn. De hann nog både prata och vara tysta under det dygnet. Men det slutade med att de var tvungna att bli hämtade i Bensbyn för att de fått skavsår.
– Jag älskade att hänga med Nils, vi hade så roligt ihop. Vi är så lika, samma humor. Jag brukar säga att han är född med muppgenen, som jag, säger hon och ler lite medan tårarna fortsätter att rinna.
Hon har inte accepterat att han är borta. Vill bara att han ska stega in i radhuset på Björkskatan igen och reta gallfeber på sin lillebror. Som den retsticka han var.
– Han var en jordängel. Men det är ju också de som är till låns, säger Maria.