Replik till Mikael Niemi
Visst – prosten Laestadius skulle säkert varit nöjd och belåten!
Åtminstone med Mikael Niemi som i en mängd intervjuer glorifierar Laestadius, placerar prosten på en piedestal och gömmer undan hans mörka sidor.
I intervjuerna nämns aldrig gravplundringarna - i Niemis bok blir det endast en liten parentes. På dessa två sidor (av bokens 446) bagatelliserar han Laestadius illgärningar, förminskar prostens roll till åskådarens. De trettio silverpenningar prosten får av kraniologerna skänker han (rubbet givetvis!) till församlingsarbetet …
Enligt Niemi var Laestadius småfolkets vän och beskyddare - en av folket, långhårig och klädd i vadmal. Tämligen lik en Jesusgestalt kanske – men varför då utlämna samerna till samvetslösa gravplundrare, dessa kraniologer som bäddar för rasbiologin och nazismen?!
I verkligheten tillhörde Laestadius, liksom allt prästerskap på den tiden, överheten i sin församling. Av prostens brevväxling framgår att han inte drog sig för att gå bakom ryggen och svika ortsbefolkningen. En av dem som protesterat mot gravplundringarna beskrev han som ”en kärring, som fått nys om förhållandet”.