Kommentar till Maria Vedins krönika ”Konstnärlig frihet har sina gränser”, NSD Kultur den 22 september 2018:
Intressant att Maria Ve-din skriver en ovanligt surmagad kulturkrönika om begränsningar av konstnärlig frihet just nu, i dessa tidevarv. Har hon ingen aning om vems ärende hon springer? I allt övrigt betvivlar jag att hon är intresserad av att gå de bruna politiska krafternas ärende, men de facto är det i den tunnan hon ramlar här.
Film betraktas mycket sällan som rumsren ur kulturpolitisk synvinkel. Kanske för att den är för folklig? Eller att filmproduktion kräver såväl offentliga (kultur)pengar som privat kapital för att realiseras. Jag vet inte varför Vedin kritiserar film och inga andra kulturyttringar, kanske finns häri bakgrunden. Oavsett det; till sakfrågan.
Kulturproduktion och konst har alltid hämtat näring ur sin samtid och sin historia. Till stor del nyttas kulturen precis så av oss som upplever den; för att bättre förstå vad som sker omkring oss, vad som hänt och vad det är att vara människa. Att dramatisera och göra fiktion av det hela är ett verktyg, som underlättar för avsändaren att nå publik. Väl utfört fungerar det briljant.
Personligen förstod jag bakgrund och omfattning av hemskheterna som utspelade sig på Utöya först när jag läst Åsne Seierstads bok ”En av oss”. Jag har ingen aning om vad Breiviks mamma tyckte om den – författarens ärende är större och viktigare än så. På ett mer lättsamt vis uppskattade jag filmen ”Ted”, som en påminnelse om unga tonår och att alla textrader fortfarande satt som en smäck. Norrbottensteatern sätter visst upp musikalen ”Ingvar” i höst. Ska vi oroa oss för om Kamprads barn känner sig förorättade? Knappast. Konsten är fri – och de flesta anhöriga till portalpersoner är nog redan under kändisarnas livstid väl förtrogna med att det finns en offentlig bild av en människa. Och så finns människan.
PS: Kränkningar och lag-överträdelser är en helt annan sak. Det har vi väl fun-gerande rättsvårdande instanser som tar itu med.