Stadshotellet i Luleå var en gång tummelplats för Nazitysklands företrädare när de roade sig i staden. Det var också här som en av dem, löjtnant Walther Zindel som var chef för de tyska förråden, under en tid åt lunch. I ett brev till den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal skriver han:
"Jag intog ofta mina måltider på stadshotellet där jag lärde mig älska det svenska smörgåsbordet. De enda övriga stamgästerna var landsfogden, redaktören för Norrbottens-Kuriren, tyske konsuln och ett ogift läroverkspar som inte ville bli sedda. Ett tvåmanskapell underhöll med musik."
Han fortsätter:
"Det var dyrt och sällan fler än 20 gäster. Det som fick det hela att gå ihop var nog danskvällarna."
Men tiderna förändras i och med att kriget vänder. I december 1944 kommer de första amerikanerna och norrmännen till Luleå.
– Det finns en myt bland en del Luleåbor att tyskarna var här samtidigt som amerikanerna, men det stämmer inte. De sista resterna av den tyska basens verksamhet avvecklades flera månader innan amerikanerna kom hit, säger Lars Gyllenhaal, författare till boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget.
– Amerikanerna var inte på stadshotellet bara för att äta. De var också där för att dansa och för att träffa tjejer. En servitris som jag intervjuat sa att de fick lära sig engelska för i skolan lärde man sig tyska fram till 1945. Nu är det så självklart med engelska men då var det tyska som gällde.
Den 8 maj 1945 kapitulerar Tyskland slutligen. Man firar runt om i världen. På stadshotellet likaså. Ut på balkongen på stadshotellets rundade hörn mot centrum går översten i US Army Air Force, Bernt Balchen och Norges främste flygaress genom tiderna, Spitfirepiloten Svein Heglund. Någon tar en bild.
– De stod där och firade att allting var över och att det var fred.
Bernt Balchen var född i Norge men verksam i USA och blev amerikansk medborgare. Han var den förste som flög till Sydpolen och han blev chef för en hemlig transportflygverksamhet från Kallax till Norge.
Om du kunde göra en tidsresa tillbaka till den här tiden i Luleå. Vad skulle du göra då?
– Då skulle jag gå till Walther Zindel, eftersom jag har pratat i telefon och brevväxlat med honom, för att jämföra det han skrev till mig med hur han var då under kriget. Stämde det eller har han fört mig bakom ljuset? Jag vill inte tro det, men det är bra att kontrollera det, säger Lars Gyllenhaal.