I dag är Elisabeth Dahlin, 55, generalsekreterare för Rädda Barnen.
Men hennes 80-tal präglades till stor del av solidaritetskamp för ANC och Sydafrika, bland annat i Isolera Sydafrika-kommittén. Hon var så involverad i det arbetet att hon var beredd att ta stora risker.
1986 blev hon bland annat jagad ut ur Soweto och vid ett tillfälle var hon med om att smuggla ut ANC-ledare.
– Det var jag som hade körkort så det var jag som fick köra bilen. Jag minns att vi klädde ut killarna till kvinnor.
Banden till ANC och dess ledare förblev starka. Under alla år var Nelson Mandela symbolen för kampen. 1990 frigavs Mandela efter 27 år i fångenskap och tre år senare fick Elisabeth Dahlin äntligen möta honom.
– Det måste ha varit 1993 och jag blev inbjuden till en konferens i Johannesburg. Jag minns när han kom in i salen. Det blev elektriskt. Han var ju symbolen för det som enade Sydafrika och han var en sådan självklar ledare. Inga gester och oerhört ödmjuk. Han utstrålade ett sådant lugn.
Fick du hälsa på honom?
– Ja, jag fick skaka hans hand. Och det är ett möte jag aldrig glömmer. Men jag var bara så lycklig att få vara med.
Nästa gång Elisabeth Dahlin fick träffa Mandela hade han hunnit bli president.
– Det var i samband med ett kyrkligt möte i Johannesburg 1994 som jag bjudits in till via en god vän. Han var precis samma ödmjuka person.
Just installationen av Mandela som president är något som Elisabeth Dahlin minns väldigt tydligt. Det var några skakiga och nervösa veckor innan och ingen visste egentligen hur det skulle gå.
– Jag bodde i Sydafrika då och jag minns att jag körde bil. Då plötsligt hörde jag sången "NkosiSikelel" på radion, ANC:s kampsång. Det var första gången den spelades offentligt och jag minns det som ett av mitt livs starkaste ögonblick. Tårarna sprutade och förstod att det verkligen hade hänt, Sydafrika var inte längre ett apartheidland.
Hur vill du placera in Nelson Mandela i historien?
– Som ledare är han en av de allra största. Det har funnits stora ledare som kunnat samla folk i strid, som Churchill. Men det Mandela gjorde, att förena en politisk förändring med försoning och dessutom behålla integriteten...det finns få andra sådana exempel.
– Mandela lyckades få med sig kyrkan, fackföreningarna och inte minst F.W de Klerk.
Hur bör vi minnas honom?
– Det känns fruktansvärt att han är borta, men jag tycker vi ska ha honom som inspiration och använda de värderingar han stod för. Han var en förebild. När man ser en ung generation växa upp i Sydafrika där apartheid suddats ut
Finns det någon fara i och med Mandelas död?
– Landet blir aldrig detsamma, men han hann sätta en standard för samhället. Det finns ingen som i dag funderar på en återgång till det gamla. Möjligtvis blir det fler mindre partier, ANC har en väldig majoritet nu.
Elisabeth Dahlin minns tillbaka på den mångåriga kampen och att den inte var lätt.
– I dag ifrågasätter ingen Mandela, men så var det inte förr. Det var väldigt många i Sverige som inte ens ville ha några sanktioner mot Sydafrika. Jag kan tänka att det hade kunnat vara snyggt att kanske reflektera över det. Vilka frågor i dag kommer vi om 20 år upptäcka att vi hade helt fel i?