Vårkanten 2009 skrev Alexander Cavalieratos första stycket till vad han trodde skulle bli en berättelse om andra världskriget. Han valde en scen.
– Jag såg direkt en film framför mig. Men så var det en liten bifigur som jag var tvungen att utforska. Han hade ett slags kommunistisk bakgrund, och jag började gräva och gräva och hamnade i det här. Det här är liksom förarbetet, jag fastnade i det.
Snart nio år senare har detta ”förarbete” blivit ett 471 sidor långt manus till debutromanen som ges ut i april. Huvudperson heter Karl, en 21-årig arbetarson som har flytt sin alkoholiserade och tyranniske far men också bruksmentaliteten i Hälleforsnäs. 1939 hankar han sig fram mellan tillfälliga påhugg i latrin- och sopbranschens Stockholm och hamnar i konflikt med kommunistgruppen.
– Han är en klon av mig själv när jag var i den åldern. Jag kände samma osäkerhet och tillhörighetsångest. På franska betyder klon också clown, och det är kanske lite så. Jag var en sådan männi-ska själv, väldigt ängslig och sökande, som hela tiden försökte läsa av vad det var som gällde? Alltid sist i kön för att försöka förstå, alltid vilse.
När Alexander Cavalieratos började sitt romanskrivande var det med den utbildade historikerns blick. Upprymt talar han om hur mänskliga avtryck och livsögonblick stiger ur arkivens gulnade dokument.
– Jag är ”hooked” på det förflutna; det är så rikt.
För att få en snabb bild av människorna och 1940-talets Sverige tittade han inledningsvis på pilsnerfilmer vars falska hurtighet till slut äcklade honom. Motgiftet och befrielsen hittad han i Stig Dagermans debutroman ”Ormen” från samma tid, där människor talar som i dag.
– Då kände jag mig fri att skriva som jag ville.
Romantiteln är hämtad från ”Fänriks Ståls sägner”, en viktig referens för den svenska 1940-talspatriotismen, vars godhjärtade men inte helt smarte soldat, Sven Dufva, också är besläktad med Karl.
– Det spännande med ”Fänrik Stål” är att texten är så förbannat vacker. Ingen kan känna mer avsky för nationalistiska budskap om krig än jag, men när jag läser ”Fänrik Stål” rycks jag ändå med, det är fruktansvärt att säga, men jag vill vara där, det är jäkligt bra propaganda.
Som student på Södertörns högskola hade Alexander Cavalieratos också slagits av hur många historiska skeenden som, trots att de är omskrivna i forskningen, ändå inte har nått ut till det allmänna medvetandet. Den svenska militärens interneringsläger för kommunister i början av 1940-talet är ett sådant exempel.
Karl blir först gripen av polisen, sedan inkallad men bara för att tvångsplaceras i Storsien, där militären, på eget initiativ och utan rättslig prövning, stängde in dem som ansågs vara stalinister och därmed potentiella landsförrädare om ryssen skulle komma.
– Det är viktigt att titta på det här med nyktra ögon, på vad som var juridiskt tveksamt och på vad vi inte vill ska hända igen, sådana saker motiverade mig lite grann, men sedan kan jag ärligen säga att efter några år var det bara huvudpersonerna, vad de hade för sig, som drev mitt skrivande framåt.
SKP, Sveriges kommunistiska parti, var Moskvatroget. När interner från Storsien skrev till samlingsregeringen och larmade om sin fångenskap fick de inget stöd, vare sig från den socialdemokratiske försvarsministern eller någon annan.
Alexander Cavalieratos blir själv upprörd när han läser den Moskvapropaganda som publicerades i de kommunistiska tidningarna från den här tiden.
– Men situationen som uppstår är intressant. Det piskas upp ett sådant kommunisthat att man på ledarplats börjar använda den typ av ord som är försteget till allt ont vi vet om andra världskriget.
I dag har kommunisthatet ersatts av terroristskräcken, konstaterar han.
– Förslagsvis skulle man kunna titta på vad som hände då, 1940, se vad vi kan lära oss och kanske bli lite klokare. (TT)