När Roger snickrar uppstår ljuv musik

Sedan 1981 har han, i sin snickarbod på Hertsön i Luleå, byggt gitarrer från första träflisa till det färdiga dyrbara slutresultatet.
- Det här är bland de sämsta affärsidéer man kan ha. Timpengen är riktigt låg, säger gitarrbyggare Roger Strömberg.

Foto: Kurt Engström

Luleå2013-04-27 11:12

ROGER STRÖMBERG ÖPPNAR dörren till garagebyggnaden strax intill huset på Hertsön och det står tidigt klart att det är en initierad gitarrbyggare vi har att göra med. Han berättar om exklusiva träsorter, sekret från löss i Indien, slipningar på tiondels millimetrar och andra extrema detaljer.

- Jag såg en kanadensisk lutbyggare på tv 1980 och allt det arbete han la ned såg så fascinerande ut, säger Roger om hur han kom in på att tillverka egna gitarrer.

DET ROGER FRAMFÖRALLT fastnade för var det gedigna arbetet. Han hade redan den snickarbod han har idag men produkterna var annorlunda då.

- Det var vanligt furusnickeri. Jag svarvade en lampfot på en halvtimme och så var det klart. Jag ville ha mera jobb och en större utmaning.

UTMANING HAN VILLE ha och utmaning han fick. När han börjar bygga är det med vad som ska bli gitarrens lock, sarg och botten. Sarg och botten är av jakaranda, ett hårt träslag eftersom det ska föra energin från strängarna upp mot locket, som är mjukare och av gran eller cederträ. Trämaterial köper Roger från USA, Tyskland och Spanien.

- Det är en jäkla skillnad nu mot när jag startade. Med internet kan man ju se vad man vill ha och bara klicka hem det. I början fick jag skriva brev till Tyskland och Holland och sedan skickades det upp och då gick det ju

inte att veta vad man fick på samma sätt som idag.

I det lilla arbetsutrymmet trängs bandsågar, lackeringsvätskor och skyddsutrustning med färdiga och halvfärdiga gitarrer. Roger förklarar att finanskrisen lamslog hans utlandsaffärer och att de inte har hämtat sig sedan dess.

- 2009 tog det tvärstopp. Innan det sålde jag mycket utomlands. Jag fick nyss en förfrågan från Grekland och då blev jag väldigt förvånad. Nu säljer jag mest i Sverige och Norge.

IFJOL SLUTADE ROGER som systemtekniker på SSAB där han arbetat i 38 år. Men livet som pensionär resulterar

inte i fler byggda gitarrer.

- Nej, det innebär att jag kan vara här och bygga på vettigare tider men jag har gjort det här i så många år att handlederna och armarna gör för ont för att öka produktionen. Men jag tycker att det är värt det.

ARBETET INNEBÄR ÄVEN att hans eget spelande blir lidande. Naglarna är viktiga när man spelar gitarr och hans har tagit mycket stryk av att bygga.

- Plus att det är svårt att hinna, men att spela är ändå inte min grej, jag spelar bara för husbehov. Jag tror att jag har för korta fingrar för att bli riktigt bra. En del som kommer hit har rena spindelhänder och det verkar som att de har en led till som jag inte har.

Roger håller upp en del som senare ska bli ett gitarrlock och knackar försiktigt med nageln för att lyssna sig fram till vilka delar av biten som ger bäst ljud och det förefaller orimligt att man inte ska vara en fantastisk spelare själv för att syssla med det här.

- Det är klart att man kan vara musikalisk och gilla musik men det här handlar nog ändå mer om känslan för träet.

VARJE FÄRDIG GITARR märks upp och den han arbetar med nu har en stämpel med nummer 135.

- Ja, det är sedan jag började med numreringen. Egentligen har jag gjort ungefär 200 stycken men de i början var enklare och billigare varianter, mest för att jag skulle komma igång.

Två av hans gitarrer har barnbarnen fått. När en 12- och en 8-åring spelar gitarr går det dock inte alltid varsamt till.

- De vet inte vad det är de spelar på och det är nog lika bra det , säger Roger med ett skratt.

DET ÄR VÄLDIGT ORDNAT i snickeriet och när Roger plockar fram material för att beskriva och visa upp är det med

varsamhet. Han stryker med handflatan över en bit lönnträ från Nordamerika och granträ som växt upp i nordsluttningar i Alperna.

- Det krävs att granarna är tjocka för att man ska kunna använda träet till gitarrlock och i Alperna har de fått växa långsamt och hunnit få rätt storlek. Visst har vi rätt virke här uppe också men våra träd har gödslats och växt för fort så de räcker inte till storleksmässigt.

NÄR GITARREN HAR satts ihop ska den behandlas för att få en slät, välpolerad yta och det är en annan sorts arbete. Det är där de indiska lössen kommer in.

- Ja, det är harts som blir till lack i olika valörer och nyanser och det utvinns av sekretet från löss i Indien. Fördelen med det är att lagret inte blir så tjockt men ändå väldigt hårt.

Det låter dyrt.

- Nej, faktiskt inte. Jag köper ett halvt kilo och det räcker hur länge som helst.

Men arbetsmässigt är lackandet en börda. Lackandet tar tre, fyra veckor och görs 30 till 40 gånger innan den sista oljan kan strykas på.

- Det är inget roligt jobb, bara hårt arbete. Det är ett evigt strykande och polerande, säger Roger och visar en av de maskiner han använder som kan putsa ner lönn med en precision på en tiondels millimeter.

Av de cirka 250 timmar det tar att få till en gitarr går den största delen till lackering.

- Jag hade kunnat hänga upp den och bara sprutlackera och så hade det varit färdigt på nolltid. Men det är ju inget hantverk.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om