Lappland-Express var ett rent lyxtåg med få platser och bara i första klass. Tåget bestod av två sovvagnar, en salongsvagn, en restaurangvagn och en tredjeklassvagn för betjäningen. En sovvagn hade tio kupéer och en första klass sovkupé bäddades för en eller möjligen två resenärer. Det gick en dag i veckan i vardera riktningen, och det tog två dygn att avverka den 1 581 kilometer långa sträckan.
Första sommaren hade lyxtåget 598 passagerare till Narvik, men bara 197 till Stockholm. Det var således få som steg av lyxtåget i den svenska huvudstaden, vilket fick författaren August Strindberg att i ”Tal till svenska nationen” låta lyxtåget illustrera folkbrist och emigration:
”När då först armén skulle omorganiseras och nya regementen uppsättas gjorde man den bedrövliga upptäckten, att det fattades folk. En illustration till folkbristen bestods av Lappland-Express, vilken i den vevan gick in på Stockholms Central med e n passagerare.”
Sommarsäsongerna 1904 och 1905 fick Lappland-Express två avgångar i veckan. För att locka en internationell publik marknadsförde SJ det svenska lyxtåget också i Tyskland och Frankrike. I en broschyr berättar SJ att det går att resa vidare från Narvik till Tromsö och Nordkap.
Enkelbiljetten Stockholm-Narvik kostar 64 kronor och 90 öre, plus en tilläggsavgift på 50 kronor. En omräkning till dagens penningvärde visar på ett pris på omkring 6 660 kronor.
Lyxtåget Lappland-Express livstid blev kort. Från 1906 förlorade tåget sitt namn och förvandlades till ett vanligt snälltåg.
Medan ett tåg som Orientexpressen förekommit flitigt i litteraturen och på film, finns det få skildringar av resor med Lappland-Express. Tyske författaren Horn gav dock 1905 ut en 28-sidig skildring om en resa med Lappland-Express med titeln ”Vor Sonnenuntergang. Eine Nordlandfahrt”.
Gerda Niemann, anställd av Svenska turistföreningen, skildrade i föreningens årsskrift 1904 en resa med Lappland-Express under rubriken ”Sol och sommarglädje bland Lapplands fjäll”. Hon inleder:
”Med sinnet fylldt af förväntningar, som aldrig gäckades, och med längtan till de snöhöljda fjällen, som vi redan i tankarna sågo resa sig framför oss, följde vi den sista Expressen på dess väg norrut. Vi passerade de brusande älfvarna, vi viftade och nickade åt stationsbefäl och nyfikna åskådare vid de stationer, vi susade förbi. Ej en minut af de två dygn resan till norska kusten räckte önskade vi, att framkomsten skulle påskyndas.”
Hennes bild av medresenärerna visar att det inte är några tredje klassens passagerare:
”Alla de öfriga passagerarna tycktes i lika grad njuta sitt välbefinnande, antingen de intogo sin utmärkta lunch i restaurationsvagnen eller i lugn hvilade i salongernas länstolar. De tre professorerna, en svensk, en finsk och en fransk, på väg till Kukkola malmfält, beräknade i milliontal vårt Lapplands rikedomar, den liflige dansken med sin intelligenta engelska fru, som skulle skrifva ett lofkväde öfver Sverige och svenska folket, lät intet sevärdt undgå sig, och häradshöfding M. från Stockholm hvilade sig med att studera reslitteratur.”
Niemann och hennes reskamrat får även stifta bekantskap med samerna när de stigit av tåget.
”Vid Kaisepakte station vänta några af dessa stolta fjälls födda härskare, de små krokbenta lapparna, och de liksom barnen vid de banvaktsstugor vi passerat dragas omedvetet till restaurationsvagnen, där de begåfvas med små läckerheter. Med förtjusning motsågo Teelki och jag möjligheten att vid vår återkomst från Narvik och Lofoten få besöka lapparna i deras läger, och på bruten svenska förklarade den ende svensktalande af dem, att vi vore välkomna, om vi infunno oss inom åtta dagar, ty efter den tiden skulle de vandra långt bort i fjällen.”
Vid ändstationen Narvik gör kvinnorna utflykter med båt innan de återvänder till Kiruna. De övernattar på Bolagshotellet, där de äter frukost med gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm. Ute i staden imponeras de av Kirunas män.
”Kraftiga arbetartyper möta oss under vår väg. Här kommer också säkert att växa upp en präktig arbetarstam.”
Den som söker efter ”Lappland-Express” på Internet får ett litterärt napp. Ragnar Casparsson skrev 1969 romanen ”Lapplandsexpressen” – en kärleksroman och samhällsskildring om bruksorten Bergvik, där arbetargrabben Karl-Erik ser tåget på Norra stambanan.
”Vi såg och hörde när ”Lapplandsexpressen” dundrade över järnvägsbron på väg mot Narvik — en ort som jag föreställde mig lika avlägsen som Chicago. Tillsammans med en jämnårig tog jag mig en dag fram till järnvägen för att på nära håll se på det märkliga tåget. (…) Vi såg in i en ny värld. Där vi var placerade kunde vi se vackra människor bekvämt tillbakalutade på plyschklädda soffor. De läste i tidningar och böcker och såg alla ut som om de var bosatta på herrgårdar, karlarna tjocka och välfödda med cigarr i munnen och kvinnorna i klänningar med puffärmar.”
Den första lyxtågsepoken i Sverige blev kort, men en ny väntade efter andra världskriget i form av ”Sunlit Nights Land Cruises”, i folkmun kallat ”Dollartåget”. Det var ett kryssningståg och ett försök att minska efterkrigstidens valutabrist, så därför riktade sig SJ i första hand till köpstarka, dollarstinna, amerikanska turister.
Den 3 juli 1950 avgick Dollartåget för första gången på en veckolång resa till polcirkeln med avstickare till Siljansbygden och Döda fallet. Tåget bestod av SJ:s modernaste vagnar och hade maximalt 48 gäster som alla fick singelkupéer. De betjänades av en besättning på 16 personer.
Också ”Dollartåget” hade Narvik som slutstation. Detta andra lyxtåg i den svenska järnvägens historia fick en något längre livstid, men SJ lade ner tåget i slutet på 60-talet på grund av vikande efterfrågan.
Kan det bli en tredje epok för lyxtåg på Malmbanan? Kanske finns en möjlighet att locka dollarturister igen när miljösamvetet inte längre klarar de koldioxidstinna flygresandet.