För kommunisterna var Sovjetunionen de förlovade landet. Under 1920- och 1930-talet drog en del av dem till paradiset i öster. Det var svenskar från Norrland, främst Kiruna, och det var finska kommunister som klarat sig undan vita exekutionsplutoner under det finska inbördeskriget.
De trodde på Stalin, men de fann inget paradis. De utsattes för det kommunistiska förtrycket, en del hamnade i fångläger, andra avrättades. Sedan fanns det de som lyckades återvända. Det gällde både svenska och finska kommunister, men skillnaden var att välkomnandet vid återkomsten var så annorlunda. I Sverige försökte de återgå till ett normalt svenskt liv. I Finland betraktades det som ett brott att vara kommunist och där väntade fångläger efter tiden i Sovjetunionen.
Sirpa Kähkönen lyfter fram denna mörka tid i den finska historien. Det är med den som med det finska inbördeskriget, det har länge varit tyst om förföljelsen av kommunisterna och den vita nationalism som fick inslag av högerextremism.
Kähkönen utgår från sin egen morfar Lauri, som 1925 begav sig till Sovjetunionen och antogs vid officersskolan i Leningrad. Det blev för honom som för så många andra. Sovjetunionen var något annat än vad de kommunistiska agitatorerna utlovat. Han blev besviken, men han lyckades till skillnad från många andra återvända. Sovjetunionen hade inte varit något paradis för en arbetare och det som väntade Lauri i hemlandet Finland var åtta år i fångläger. Han blev en politisk fånge.
Författaren har barndomsminnen av sin morfar, att han höll tyst om det han varit med om. När han dog 1972 skyndade mormor att försöka sopa igen spåren efter Lauris liv. Hon kom med en stor portfölj hem till Sirpa Kähkönens barndomshem, gjorde eld i den bruna kakelugnen och brände upp portföljens innehåll. Så gick morfars minnen upp i rök, det var inget värt att minnas.
Men allt förvandlades inte till aska. En liten grön bok från morfar och en del av hans litterära kvarlåtenskap har följt Sirpa Kähkönen in i vuxenlivet och inte gett henne någon ro. Hon har forskat i sin morfars liv och hon har forskat i andras liv som kommunister och i finska fångläger.
Det är en mycket ambitiös genomgång, massor av arkivmaterial har plöjts igenom och redovisas. Det ger en inblick i en för Finland skamlig tid, där människor dömdes av domstolar för sina åsikters skull och utsattes för förtryck och misshandel i det finska fängelsesystemet. Isolering i mörka rum, isolering på vatten och bröd, hårda britsar utan madrass, celler utan värme. De politiska fångarna var väl organiserade, de protesterade, hungerstrejkade mot förhållandena, men misshandlades då genom våldsam tvångsmatning.
Morfadern Lauri blir efter det gripande inledningskapitlet en mera anonym person i Kähkönens skildring, en i den långa raden av drabbade kommunister. Det är synd, för livsödena som passerar revy blir så många, lite för många för att kunna väcka läsarens känslor. Det finns liksom inte plats för alla. Morfar hade gärna fått behålla huvudrollen.