Att fråga Google om allt mellan himmel och jord har blivit en rutin. Man blippar lite på telefonen och snart är lösningen där. Redan innan man går till vårdcentralen vet man vilken sjukdom man har och kan därför upplysa doktorn om vilken medicin han ska skriva ut. Börjar bilen tjorva kan man utan tidigare kunskap konstatera vad felet är, inhandla en reservdel och ibland med hjälp av beskrivningar från nätet även byta den. Man kan reparera tvättmaskinen, verka hästhovar, laga mat och bygga. Tålamod är i och för sig viktigt att ha, för det händer ju att man skär sig i fingrarna, tappar bort en viktig mutter, får ont i ryggen eller drabbas av översvämning, samtidigt som skärmsläckaren gång på gång stjäl instruktionen.
Det finns så många saker jag vill ta reda på, och det är bekvämt att slippa fråga folk. Man vill ju inte störa. Folk ska inte behöva tänka att de måste ställa upp på en gång, för det är ju just det jag vill. I min värld finns nämligen inget sen, det finns bara ett nu, och i sådana fall är själv den allra bästa drängen.
Att googla har blivit en sån vana att jag även när det kommer till livets stora frågor börjar fundera ut lämpliga sökord. Det är då jag hejdar mig. Skamset. Det man verkligen behöver få veta är något som sökmotorns spindlar aldrig kan fånga in. Det som bara finns i våra huvuden, hemligheter och funderingar, fastnar inte i nätet. Och hur gärna man än vill så kan Google inte förutse framtiden.
Ibland måste man tyvärr fråga folk hur de tänker. Ibland vet man inte ens hur man tänker själv. Ofta handlar det om tid. Att vänta och se. Man famlar efter telefonen, suckar och släpper tillbaka den i fickan. Prövar med att slänga ut en tyst bön. ”Gode gud, gör så att allt löser sig till det bästa.” Man försöker tro att allt har en mening, att det bara är att hänga med, och om lösningen sedan oförmodat dyker upp tittar man storögt mot himmelens kvällsrodnad och undrar om det ändå sitter någon farbror där, eller om det är det förutstakade ödets väg vi alla följer. Ibland får man dock aldrig veta svaret på frågan: varför?
Google kan inte svara på allt. Google vet exempelvis ingenting om vad lycka är för var och en, eller just för mig. Om hur det känns att arbeta sig svettig på en sommaräng, om solnedgångar över Lansjärvssjön, om att krypa ner under täcket med en spännande bok, om att ha kissekatt i sitt knä. Google vet allt om det praktiska, men ingenting om känslor. Nej, när det verkligen gäller så har Google inga svar att ge.