Brevväxling. Det låter som något folk hade för sig innan datorerna tog över och det skrivna bara blev förgängliga meddelanden som försvinner vid nästa rensning av mailprogrammets inkorg. Därför känns det så ovanligt och spännande att öppna det nya bokårets tegelsten, 1 470-sidiga ”Bara genom brev till dig, vän!”. Just det, 1470 sidor brevväxling och bara mellan två personer.
Nu är det inte mellan vilka personer som helst. Det är författarna Eyvind Johnson (1900–1976) och Rudolf Värnlund (1900–1945), som alltsedan de först möttes, båda 19 år gamla på den socialistiska tidningen Brand, brevväxlar fram till Värnlunds alltför tidiga död.
Hur gör man då med en bok på 1 470 sidor och som är fylld med brev. Läsa allihop, från början till slut? Nja, det är i mastigaste laget. I stället kan brevsamlingen användas för att komma de två mera inpå livet, hur de kommenterar sina utgivna verk, hur de beskriver händelser i livet och annat av privat natur.
Som norrbottning lockas man att läsa vad Eyvind Johnson skriver om sin familj, om hemmet i Boden, bröder och systrar. I ett brev den 9 februari 1921 skriver Eyvind om sin yngre bror Thore: ”Han har hittills ej sysslat med andra saker än idrott och annat krims-krans i borgarväg – men nu har han blivit antimilitarist. Han är 16 år, men han har gett dem f-n därhemma och skrivit en gnistrande artikel i ’Norrskensflamman’. Han går i rätt riktning. Ned med militärvansinnet!”
Eyvind gillar sin lillebror och de har båda gemensamt att de drar ut i världen. Storebror bosätter sig en tid i Paris och lillebror drar till Amerika och blir skogsarbetare. Lillebror har också skaparkraft, men är mera konstnär än författare. Eyvind hoppas att Thore ska komma till Paris och börja på någon av akademierna.
Men så får Värnlund ett brev från Eyvind i S:t la Forêt, daterat den 27 november 1927. Brevet är fyllt av oro. ”Men en sak ligger mig tungt om hjärtat i alla fall: det är det som skett min bror i Amerika. Det vete gudarna hur många månader han ännu har att ligga på sjukhus. Min innerliga önskan är att han kommer på benen och kan resa hem. Du vet: lungsot. Det hela gör att jag har en bitter smak i munnen mitt i denna framgång.”
Han ber i brevet att Rudolf Värnlund ska skicka några böcker till den sjuke brodern, om han har möjlighet. Det gör också Värnlund.
Knappt en månad senare får Värnlund en ny rapport om Thores tillstånd. Eyvind Johnson beskriver hur han fått ett brev på franska av en amerikan på sjukhuset och att Thore skulle vara bättre. Eyvind tror inte på brevskrivaren. Hade Thore varit friskare hade han skrivit brevet själv.
Eyvind Johnson har fog för sin oro. På nyårsdagen 1928 dör hans lillebror och storebror är förkrossad. ”Det är som allt plötsligt förändrat ansikte. Även om ens klara tanke säger att det kommer andra, ljusare dagar vill man inte tro det. Med Thore har ett stort hopp för oss gått bort.”
Rudolf Värnlund försöker trösta i ett brev senare i januari: ”Det finns många slags sorg, Eyvind! Du får ej, och kan väl icke heller, missförstå mig om jag säger att du fått den som är vackrast, en ren ädel sorg, saknaden efter en god bror.”
Det ska bara dröja 13 dagar efter lillebrors död innan en ny Johnson kommer till världen, när Åse nedkommer med en son. Hon är allvarligt sjuk i samband med grossessen och gossebarnet föds två månader för tidigt. Han får namnet Tore, som en hyllning till den nyss bortgångne brodern. Tore kommer också att bli en bildkonstnär, men med kameran som verktyg.
Eyvind Johnsons bror Helmer besöker Eyvind och Åse i Frankrike i maj 1929. Redan i juli samma år reser Eyvind Johnson hem till Boden där det pågår en upprustning av hemgården med bror Helmer som byggherre.
I ett brev den 27 juli till Rudolf Värnlund ger han ingen ljus bild av vistelsen i sin gamla hemstad: ”Jag begriper knappast hur jag kunnat rycka mig härifrån så tidigt – troligen har jag haft mycket sunda instinkter även om dessa instinkter på borgerligt språk skulle kallas ’vagabondinstinkter’”.
Den ende personen Eyvind Johnson har utbyte av är målaren på bygget, som varit i Brasilien och tituleras herr Pettersson. Han är en trevlig karl, en ljuspunkt. ”… alla andra är inskränkta eller längta härifrån. Denna stad är inte för människor av min typ.”
Två år innan detta besök i Boden kom Eyvind Johnsons roman ”Stad i mörker” ut, som utspelar sig i en norrländsk stad inbäddad i vinterkyla.
Sedan finns där också halvbrodern Sellfrid. I ett brev från S:t leu la Forêt den 10 september 1928: ”Jag har haft besök av en bror som jag inte sett på nio år och det mötet har rört upp mig en smula. Barndomsminnen och sådant.” Nu blir slutintrycket av besöket desto positivare: ”Mot min förväntan fann jag min bror sympatisk. Han är närmare 37 år, högbåtsman och för övrigt en bra karl i en rasande grann uniform.”
Birgit Munkhammar växte upp i Luleå och har forskat om Eyvind Johnson. Magnus Berg har ett förflutet som bokförläggare hos Bonniers. Det är 540 brev de samlat i boken och de ger ut brevsamlingen med entusiasm.
– De ger en nyckel till 1920- och 1930-talets litterära strider och fronter, skriver Birgit Munkhammar i förordet.
För Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds vänner är det som en bibel över de bådas 26 gemensamma år. Här finns mycket nytt att upptäcka, komma nära dessa två så framstående svenska författare.
Men varför 1 470 sidor i ett band? Denna otympliga utgåva borde ha delats upp i minst tre böcker. Det hade varit läsvänligare.