Musiken behållningen

THE BUDDY HOLLY MUSICAL
De flesta känner nog till storyn: Berättelsen om den legendariske Buddy Hollys liv och blotta tre år långa raketkarriär, och dess abrupta slut i en tragisk flygkrasch.

Första akten inleds med Buddy Holly & The Crickets trevande karriär som countryband samtidigt som de flörtar med djävulens musik i direktsänd radio, och det misslyckade skivkontraktet med Decca som inte insåg hans talang. Föreställningen gick raskt vidare till inspelningarna med Norman Petty och succékonserten på Apollo Theatre.
Med Apollo Theatre-scenen blir stämningen en helt annan, publiken involveras ännu mer i sångnumren. Det är som att förflyttas från den dragiga ishallen man faktiskt sitter i till röda sammetsstolar i Apollo Theatre. Storyn förs kronologiskt framåt av helyllekäcka radiopratare, varvat med gnabbande i studion, skivkontrakt, frieri, låtar och ännu mera låtar: That’ll be the day, Everyday, Peggy Sue, True love ways och Raining in my heart är bara ett axplock.

Andra akten tar form i en renodlad konsert när vi får ta del av nya tappningar av några av femtiotalets musikpionjärers hitlåtar; bland andra Chantilly lace med Big Bopper och La Bamba med Richie Valens. Även låtar av Paul Anka och Chuck Berry hinns med. Under föreställningens gång lyckas man också gestalta en personlig utveckling hos Buddy, från lite tafflig och blyg till lugnare och mer självsäker.
Musikalen kommer inte med några nyheter kring Buddy Holly själv, vars övriga liv kanske inte var så överdrivet intressant, bortsett från musiken. Men budskapet om att följa sin dröm är påtagligt genom hela föreställningen och det understryks verkligen hur Buddy ville utveckla musiken och gå sin egen väg i stället för att stå och stampa på samma ställe. Skådespelarmässigt är det goda insatser men ibland steppdansas det på gränsen till musikalcheesy. Bitvis är svenskan oklädsam till det övrigt amerikanska som gestaltas. Men det gör inte så mycket, för det är ju musiken som är det centrala.

Skillnaderna mellan Brolles och Buddys röster är inte av stor betydelse. Det tenderar att göra låtarna nästan mer aktuella, ungefär som en remastring. Brolle verkar lite obekväm och träig som skådespelare, men under sångnumren är han knappt Brolle längre - han blir Buddy. Förmodligen på både gott och ont för den fortsatta karriären.
Scenografin, kostymerna och frisyrerna var tidsenliga och hemskt stiliga och koreografin välslipad. Jag tror inte att enbart nostalgikerna gick nöjda ifrån Coop arena i lördags.