Parallellt med de sista föreställningarna av Norrbottensteaterns ”Ingvar” pågår repetitionerna inför vårens familjeföreställning ”Kåldolmar och kalsipper”. Thea Åslund och Tomas Isacsson ser fram emot de nya musikaliska utmaningarna.
Thea Åslund är ny på teatern sedan i höstas. Hon började spela fiol tidigt:
– Mina föräldrar spelar folkmusik och pappa, som är fiolmakare, gav mig en minifiol när jag var fyra år.
En gång i veckan spelade hon på musikskolan hemma i Falun. När hon var 15 år funderade hon på att lägga av, men så fick hon spela med världsmusikorkestern Gränslöst.
– Där spelade vi klezmer och lite balkanmusik. Det fick igång min gnista på riktigt. Och när jag såg ungdomar från världsmusiklägret Etno uppträda på Falu folkmusikfestival tänkte jag ”wow, det där vill jag göra”.
Där någonstans insåg hon att det var musik hon ville ägna sig åt. Hon gick musikgymnasium, Musikkonservatoriet i Falun och därefter Högskolan för scen och musik i Göteborg, som hon gick ut 2015.
Sedan dess har musiken haft huvudrollen i Thea Åslunds liv. Hon har bland annat jobbat med Cirkus Cirkör och spelar i flera band.
– Fiol och sång är mina huvudinstrument, men jag spelar det som behövs. I Cirkus Cirkör spelade jag piano, slagverk, gitarr och lite diverse, och det kommer jag att göra även här på Norrbottensteatern.
I februari är det premiär för familjeföreställningen ”Kåldolmar och kalsipper” där Thea Åslund medverkar. Sedan vänder hon åter till Göteborg. Hon har många idéer om framtiden, och kanske gör hon helt om:
– Nästa höst hoppas jag på ”konstfolkis”, folkhögskola med inriktning på bildkonst. Jag har hållit på med musik så länge, det blir snabbt hela ens identitet. Om jag till exempel skulle tappa handen och inte kunna spela längre skulle jag inte vara någon, känns det som. Det är bara bra att hålla på med andra kreativa saker, jag tror att det gynnar musicerandet också.
Tomas Isacsson tog klassiska pianolektioner från sex års ålder. I högstadiet ledsnade han och började spela trummor.
– Pianot rörde jag inte på länge. Jag visste egentligen inget om musik, det var bara notläsning. Sen började jag på egen hand lära mig ackord och listade ut hur det fungerade rent teoretiskt. ”Jaha, G7, då ska F:et vara med.”
Hans uppväxt i en frikyrkomiljö gjorde att han fick spela och ackompanjera körer, men han hade ingen tanke på att ägna sig åt musik. På sin pappas inrådan valde han fyraårig teknisk linje på gymnasiet.
– Matte är inte min bästa gren, så skolan blev för krävande. Under andra året fick jag återkommande mardrömmar och vaknade med hjärtklappning.
Tomas Isacsson hoppade av gymnasiet och började på allmän linje på Framnäs folkhögskola. Andra året kom han in på slagverksutbildningen.
– Det var den bästa tiden i mitt liv, jag hade hamnat rätt. Jag stod där och övade på min virveltrumma, det var nördigt och fantastiskt.
Han arbetade som musiklärare i 20 år, har frilansspelat i olika sammanhang och varit chef på Norrbottens-musiken i Piteå.
– Den fanns en period då jag tänkte sluta spela. Det som händer när man spelar mindre är att man spelar sämre. Fingrarna rör sig inte som de gjorde, så tanken slog mig. Men sedan fattade jag att behovet att hålla på med musik ändå finns där, och är starkt. Det drivs av andra saker.
Han har flera förklaringar till varför musiken förblivit hans stora drivkraft:
– Jag gillar att repa och arrangera, processen när man börjar med några ackord och ser vad det blir i slutändan. Jag har också den relationen till musik att det finns något för själen i att sitta ensam med mitt piano och bara spela för min egen skull.
– Eller sin fiol, inflikar Thea Åslund och beskriver känslan som meditativ och skön:
– Det är en energikälla att gå tillbaka till. Men jag drivs av att spela med andra, av nya möten, både musikaliska och personliga.
Hon är exalterad över att få göra ”Kåldolmar och kalsipper”, med Nationalteaterns musik:
– Jag har vuxit upp med de låtarna, pappa hade dem på kassettband. Det är också kul att lära sig nya grejer, att bli bättre av att göra ett uppdrag, det känns utvecklande. Nu ska jag få spela lite andra instrument och testa nya saker.
Tomas Isacsson har använt en del av låtarna i sitt jobb som musiklärare.
– Storyn är ett hopkok av flera föreställningar, något slags greatest hits. Man känner av 1970-talsandan och de politiska diskussionerna, som ju landar på ett annat sätt i dag.
– Det är något som vi diskuterar mycket, hur vi ska forma om den så att den passar i dag, säger Thea Åslund.
Trots att musiken är deras jobb har de hållit den musikaliska glädjen vid liv.
– Jag kan bli bubblande glad när känner att något svänger, när något är vackert för mig kan jag bli ... Alltså, jag gråter sällan, men jag kan verkligen gråta av musik, säger Tomas Isacsson.
Thea Åslund nickar instämmande:
– Jag gjorde det senast i veckan, då jag satt och lyssnade på luciasånger klockan sju på morgonen, åt min macka och grinade. Jag tänkte tillbaka på alla körer jag varit med i, gått upp tidigt, det är så finstämt, slår an olika strängar.
Jobbet som teatermusiker innebär många olika uppgifter och samarbeten.
– Här finns dekormålare, attributör, kostym, marknadsförare, och alla har premiärdatumet som mål. Det är en häftig känsla, säger Tomas Isaksson.
– Det är som en stor båt, eller ett maskineri, som vill åt samma håll. Några sitter och klipper ut löv, några skriver presstexter, andra står och sjunger, säger Thea Åslund som efter ”Kåldolmar och kalsipper” lämnar teatern för nya, ännu okända mål:
– Sen blir det tid för konsten – kanske. Eller så dyker det upp nåt nytt. Det brukar göra det.