Nils Landgren ser nöjd och laddad ut när han anländer till Norrbottensmusikens lokaler i Luleå för de första repetitionerna inför länsturnén. Han ser fram emot utmaningen:
– Det är ju ganska fantastiskt att någon vill skriva musik till mig. Och så kul att få spela med det här bandet, som jag har lirat med sedan 1984, utbrister han.
Joakim Milder är konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band och en av personerna bakom idén med konsertserien som en hyllning till personer som betytt mycket för svensk musik:
– Det är en ganska besvärlig present som de får, med krävande musik. Men det som de har gemensamt är att de är intresserade av att vidga sitt vetande, och gillar utmaningar. De har aldrig stannat och lutat sig tillbaka. De fortsätter, drivna av konstnärligt ansvar och barnslig nyfikenhet.
Nils Landgren har varit musiker på heltid i 40 år, och det började med klassisk musik på Musikhögskolan Ingesund i Arvika. Mest för att det var vad som erbjöds i musikutbildningsväg på den tiden:
– Det var till och med jazzförbud på dagarna. Vi fick inte spela några toner som inte var nedskrivna på noter förrän lärarna gick hem klockan fem. Då brast vi ut i vilda, fria excesser med jazz, pop och soul.
Anledningen till förbudet var att de inte skulle förstöra sig på något sätt, utan hålla sig till den musik som sågs som den ”riktiga”.
– Men jag är jätteglad för den klassiska utbildningen, där fick jag lära mig hur jag ska behandla instrumentet.
De musikaliska förebilderna har varit många, men den första var hans egen pappa:
– Han spelade kornett och hade en jazzorkester hemma som spelade Bix Beiderbecke, 30-talsjazz.
Nils Landgren började spela trummor som sex-åring, men när hans intensiva trummande lyckades skrämma slag på kvigorna hemma på gården så att de löpte amok, tyckte hans mamma att det fick räcka. Sedan dess har trombonen varit hans instrument och kännetecken:
Många kända kompositörer ligger bakom den nyskrivna musiken, bland andra Georg Riedel som också är i Luleå för att medverka under repetitionerna. När han fick frågan stod det ganska snart klart för honom vad han ville göra:
– Först tänkte jag ”både spela och sjunga”. Men så tyckte jag att det skulle vara kul att göra en trombonkonsert. Verket skulle vara åtta minuter, men Joakim lät mig sträcka mig till tolv minuter, så då fick jag in tre satser.
– Jag kan säga att jag var inte så svårövertalad, replikerar Joakim Milder.
Vad är det som karaktäriserar Nils Landgrens musicerande?
– För det första vet jag vad Nisse kan som improvisatör, så det finns med. Men han är orienterad i all möjlig sorts musik och har den klassiska utbildningen. Därför kan musiken bli lite gränsöverskridande. Det är inget konstigt i dag, men när jag började skriva musik för många år sedan var det lite suspekt. Jag är väldigt road av det gränsöverskridande, säger Georg Riedel.
Stämningen är uppsluppen och de tre pratar minnen och upplevelser från ett långt musikliv. För inte allt för många år sedan var jazzen långt ifrån rumsren i många kretsar:
– När jag gick på Adolf Fredriks musikklasser spelade en kompis boogie woogie i aulan. Då låste musikläraren flygeln. Till min stora glädje så tog det bara några år innan de ringde och frågade om jag och Jan Johansson kunde komma till skolan och spela jazz. Det var en stor seger, berättar Georg Riedel.
Joakim Milder märkte av tendenserna när han gick Musikhögskolan i mitten av 1980-talet:
– Då var det vissa flyglar som man inte fick spela jazz på, och i konsertsalen fanns en skylt som påminde om detta.
På fredag är det premiär i Överkalix och därefter får ytterligare sex orter i länet besök av bandet.
Nils Landgren vill bjuda på en allsidig upplevelse.
– Det blir en väldigt bred palett, från gränsöverskridande till nutida konstmusik, till det lite rockigare, lite funkigare, lite tydligare rytmiskt. En bred palett som gör att det kan passa många. Till slut ligger ansvaret på oss att förmedla något som gör att publiken kan ta över ansvaret och ge något tillbaka.