Claes Crona trevar sig sakta fram bland höga och låga, vita och svarta, tangenter på sin Steinwayflygel. Varje ackord och tonföljd matchar Mattias Svenssons kreativa basspel och medföljande tunggymnastik. I bakgrunden lyssnar Rasmus Kihlberg, leende, noggrant efter tomrum där han kan göra inspel och spontana infall av leksamt trumspel.
Två av Sveriges mest erfarna jazzvokalister, Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson, gästade kulturens hus på tisdagen. Men dessa fick se sig bemästrade av sitt kompband som briljerade i musikalisk kommunikation.
Inte en ton missas
Det skapas musik på riktigt hög nivå när sällskapet tolkar allt från Burt Bacharach, Beppe Wolgers, Toots Thielemans (Monika Zetterlund) under två timmar.
Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson är inte långt efter den briljanta trion. Ensamma så finns svagheter men tillsammans utgör paret en dynamisk duo, varandras motpoler på scen. Tolstoy är totalt felfri, missar inte en ton, på snudd att det blir obehagligt. Hon kommer gå till historien som en av Sveriges största sångerskor.
73-årige Thuresson är däremot själfull, ärrad och levande i sin stämma. Trots en lång karriär verkar han inte det minsta scentrött.
Bäst blir det när paret arbetar med melodierna, byter blickar, talar och skrattar tillsammans.
Svårt att hitta fel
Mellan låtarna tar de sin tid. Man andas, hinner reflektera över vad som just passerat in i öronen, för att sedan gå vidare i ton till musiken. Det är svårt att hitta fel. Förutom en känsla av att det kanske är lite för bra. En aningen stökigare scen skulle sätta pricken över i:et på konserten. Bra musik blir bättre när erfarna musiker går ut från den bekväma zonen för att experimentera mer med sitt hantverk.
Konserten blir som starkast i de bekanta melodierna, som i En bedårande sommarvals, där man får en referensram att arbeta utifrån. Jazz kräver en hängiven lyssnare. Men publiken, klart över medelåldern, är med på noterna och ger sällskapet applåder efter påfrestande solon.
I akt två bjuds de också på enastående exempel av längre frispel.
Kall och frånvarande
Mycket mer finns inte att säga om aftonen förutom det faktum att Svante Thuresson har mer erfarenhet av scenen än sin yngre motpart. Där Tolstoy ibland kan framstå som kall och frånvarande så arbetar Thuresson fram en bekväm och familjär känsla med gästerna. Femtio år längs Sveriges vägar ger resultat.
Däremot kan man ge en stilla undran till varför musiken framförs i lilla salen mitt i veckan. I sammanhanget skulle jag hellre vilja se de fem musikerna på en än mindre scen. Varför inte i Kulturens hus restaurang på en lördag?
Men om jazz alltid skulle hålla lika hög kvalité så måste det konstateras att det finns för lite jazz i det svenska folkets hjärtan. Boka in mer spelningar av lika hög klass.