Hon skulle fylla åtta och klasskompisarna var bjudna på kalas. Under natten låg Nadja i sin säng och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Skriken från föräldrarnas fyllefest nådde flickrummet och Nadja insåg att hennes födelsedag inte skulle bli som hon hoppats.
– Jag låg som vanligt vaken hela natten, tills de vuxna tystnat. Sedan smög jag upp tidigt på morgonen för att plocka undan flaskor, fixa disken och torka golven. Min åttaårsdag blev ännu en i raden av besvikelser, säger Nadja som aldrig upplevt en födelsedag när någon väckt henne med sång och paket. Ofta glömdes hennes födelsedag helt enkelt bort.
– Det fanns inga kramar eller kärlek i min familj och jag minns att jag drömde om mysiga familjemiddagar med småprat, som jag fick uppleva hos mina vänner. I mitt hem fanns inte plats för några känslor. När jag behövde gråta sprang jag ner i hyreshusets källare, där jag gömde mig under trappan och grät. Sedan samlade jag ihop mig och gick upp igen.
Nadja berättar om en uppväxt där hon ständigt tassade på tå och höll koll på de vuxna.
– Jag var det där barnet som avskydde helger och lov. Då blev det fyllefest både före och efter krogen och jag kunde aldrig sova förrän de vuxna slocknat. När som helst kunde det bryta ut bråk i vårt vardagsrum och när som helst kunde någon okänd man komma in, lyfta på mitt täcke och kladda på mig.
Nadja säger att hon har förträngt många av barndomens minnen, men vissa av dem har etsat sig fast. Som mötet med den kärleksfulla ambulanssjuksköterskan. Ett möte som kom att bli en drivkraft genom hela Nadjas uppväxt och liv.
”Jag var nio år när jag ringde 112 för att min mamma behövde vård. Till oss kom en ambulanssjuksköterska som hjälpte henne. Hon räddade inte bara min mamma, hon räddade även mig. Jag glömmer aldrig hur hon såg mig, berömde mig för mitt mod och på bara några minuter gav mig mer kärlek än mina föräldrar någonsin gjort under min livstid. Hon blev min största förebild, och jag tänkte där och då, som nioåring, att jag ska bli som hon. Jag grät igår när jag blev godkänd på det sista momentet i min sjuksköterskeutbildning och såg den sjuksköterskan framför mig.”
Nadjas Facebookinlägg har fått mängder av likes och kommentarer, och Nadja har ringt den pensionerade sköterskan för att berätta vad deras möte betydde för henne.
– Hon såg mig, hon strök mig över axeln. Det där snabba mötet betydde allt för mig.
Nadja gick vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet och jobbade i många år som undersköterska, innan hon kom in på drömutbildningen.
Att värna om utsatta barn har löpt som en röd tråd genom Nadjas liv.
– Som barn och tonåring skyddade jag min lillasyster. Jag gjorde orosanmälningar och ringde polisen. Som vuxen har jag pratat om hur viktigt det är att se barnen, och på arbetsplatserna har jag tagit initiativ till att socialtjänsten föreläst om orosanmälningar.
Nadja har själv gjort flera orosanmälningar i tjänsten och hon har varit med och startat kvinnojourer på flera orter.
– Men min allra viktigaste uppgift i livet är att överösa min egen tioåriga dotter med kärlek och att vara en bra förbild för henne. Alva är det största som hänt i mitt liv. Det näst största är min sjuksköterskeexamen. Jag har firat varje tenta och kurs som jag klarat, jag trodde att jag för dum för att studera, det hade jag ju alltid fått höra.
Nadja har redan fått jobb som sjuksköterska på Sunderby sjukhus, som varit hennes arbetsplats redan som undersköterska.
Det var också där hon mötte sin nuvarande sambo Patrik Glantz – som jobbade som ambulanssjuksköterska!
– Ja, det är ett märkligt sammanträffande. Med Patrik kom tryggheten in i mitt liv och med honom fick jag en ny familj som månar om mig. Jag är ovan vid att någon bryr sig om mig på ett så kärleksfullt sätt.
Nadja vill berätta sin historia för att andra ska se barnen som har samma helvete hemma som hon själv hade.
– Ingen såg mig, ingen såg den där flickan som grät i sin ensamhet. Det har varit – och är fortfarande – väldigt tufft men jag känner en stor tacksamhet för att det trots allt har gått bra för mig. Livet har varit upp och ner och jag har gått i terapi. Nu klarar av att fira både jul och min födelsedag. När jag fyller år ber jag om en gåva till organisationen Maskrosbarn. Alla barn behöver bli sedda.