Mot alla odds

Att åka motorcykel var under många år den naturligaste sak i världen för Elisabeth Palo. Att hon däremot skulle köra själv fanns inte i hennes tankevärld.
- Jag trodde aldrig att jag med mina 150 centimeter över marken och korta ben skulle kunna köra motorcykel. Det var bara helt uteslutet. Ända tills en speciell händelse fick mig att ändra mig, säger hon och berättar om en färjetur tillsammans med sambon och ett par vänner under en mc-semester.
Ombord på samma färja fanns ett gäng damer från mc-klubben Pantertanter i Stockholmstrakten och Elisabeths blick fastnade särskilt på en av kvinnorna - som också var väldigt kort i växten och körde en Harley Davidson Sportster.
- Kan hon så kan jag, tänkte jag, och det blev början på mitt motorcykelkörkort.
Sagt och gjort, väl hemma började jakten på en passande motorcykel. Och eftersom Elisabeth redan var inne på Harley Davidson, genom maken som kör en Road King, så blev det märket som fick gälla.
Kortet i sin hand
Snart hittade hon en Sportster 883 i Söderhamn och på den blev hennes mc-karriär bakom styret verklighet.
- Vi har sänkt den med kortaste stötdämparna som finns att få tag på, tunnare sadel och däck med lägre profil. Och nu kan lilla jag köra tung motorcykel! Det är en personlig seger, säger hon med ett strålande leende.
I juli förra året fick Elisabeth mc-kortet i sin hand och sedan dess kör hon så mycket hon bara hinner, inte minst i vardagen. Elisabeth arbetar som barnmorska och när det är dags att förlösa är det på Harleyn hon kommer mullrandes till sjukhuset.
- Ja, jag kör till och från jobbet förutom när jag jobbar natt. Det känns inte tryggt att lämna motorcykeln utanför sjukhuset då med tanke på att det har varit en del stölder och vandalisering där.
Ser inga hinder
I sommar har Elisabeth och maken hunnit med en mc-semester med körning i södra Sverige och Finland.
- Nedresan bjöd på en del sol men under hemfärden var det regn, regn och åter regn. När vi kom hem efter den blöta turen fick motorcyklarna stå i några dagar men sen var det bara att ge sig ut igen. Det här är ju bara så roligt, säger Elisabeth och delar sen med sig av sitt numera egna motto innan hon mullrar i väg på sin svarta pärla:
- Det man vill kan man. Man ska inte se hinder utan försöka överstiga dem.